Möten: Ångest

 

I början av min yrkesbana var jag helt fokuserad på att rädda liv och jobba med verksamheter där dödsfall förekom ganska sällan. Jag lyckades ganska bra med att slippa konfronteras med döden och alla andra aspekter förknippade med den i några år och jag valde medvetet att jobba med patienter som hade alla chanser att bli friska – tills en av mina närmsta vänner avled hastigt överkörd på väg till jobbet en höstmorgon.

Ett par månader senare avled min far, sedan pappna till mina barn. Under loppet av ett år förlorade jag tre personer som stod mig väldigt nära. Då förstod jag att det inte gick att gömma sig längre och låtsas som om jag skulle undvika att konfronteras med döden.

Tanken skrämde livet ur mig och gjorde mig varse över min dödlighet, mina barns, allas dödlighet. Av en slump kom jag i kontakt med böcker skrivna av Elisabeth Kubler-Ross. Hennes bok ”Döden är livsviktig” gav mig en aha-upplevelse och blev till en stor hjälp på alla plan, vidgade mina vyer och gjorde mig klokare och mognare, gav mig ett fantastiskt perspektiv på livet i första hand.

Jag började bearbeta min rädsla för döden genom att söka kunskap om livet. Allt ställdes på sin spets – i positiv mening – när jag började arbeta på en palliativ vårdavdelning och kom i nära kontakt med döendet och döden. Genom utbildning i samtalsmetodik och samtalskonst, handledning, samtal med präst och kurator bundna till avdelningen, på ronder med teamet, kontakter med närstående och patienter, mina egna efterforskningar på min fritid, fick jag ett nytt perspektiv, nya insikter och nya instrument att använda mig av.

En ny värld med nya dimensioner öppnades för mig och gjorde att jag själv började tämja skräcken och öppnade upp för nya möten med min nyvunna kunskap. Jag kände mig trygg i mig själv och möten med döende patienter gjorde mig inte rädd längre. Jag berikade min kunskap varje dag eftersom varje patient jag mötte lärde mig nya saker om livet, gav nya perspektiv och nya vinklar på tillvaron.

Alla dessa unika möten formade mig både som människa och som sjuksköterska. Jag hade förmånen att jobba tillsammans med Lisa Sand och hennes forskning var en otrolig kunskapskälla i min kliniska vardag. Varje vecka hade all personal reflektion med Lisa. Under 45 minuter pratade vi igenom alla som avled på avdelningen föregående vecka. Lisa tände tre ljus, ett i taget, för våra patienter, närstående och oss själva.

Denna stund gav alla möjligheten att minnas, berätta, reflektera över döendet, döden, symtomen, lindringen och inte minst våra egna upplevelser. Lisa lyssnade, förklarade, bekräftade oss och förankrade allt i sin forskning. Det var ett enormt kunskapslyft för alla.

En annan person som bidrog till min ökade förståelse för döden och döendet var en präst från Brännkyrka församling. Han besökte avdelningen regelbundet och gav även personalen mycket vägledning och stöd.

Under mina år som palliativ sjuksköterska mötte jag väldigt få patienter med ren dödsångest. Lisa Sand förklarade för oss att människan har så starka försvarsmekanismer som håller dödsångesten borta och att alla vi använder oss utav coping strategier för att klara vår vardag. Friska som sjuka.
Men jag minns så väl de få som blev psykotiska och behövde akut psykiatrisk vård. Ett fall minns jag särskilt väl.

Om W

Han var en man född 1954, som fått en lungcancerdiagnos och vårdades hemma innan smärtor tvingade honom till inläggning. Ganska fåordig, tystlåten med stor integritet. Fick svåra smärtgenombrott och då skrek han allt han kunde ”Gud, kom och hjälp mig, Gud, kom och hjälp mig”, ”Varför”, ”Varför” ekade ofta på rummet. Smärtan var svår att lindra helt och paniken och rädslan i hans ögon var skrämmande. Starka opiater administrerades intravenöst ofta och smärtläget blev bättre men inte hans psyke.

I sin förtvivlan över sin situation, trasiga relationer och insikten att han hade begränsat tid att leva, bröt han ihop totalt och blev psykotisk, hallucinerade, såg grymheter, tände eld på sängen och blev våldsam mot personalen.

Polis, ambulans och brandkår tillkallades. En händelseanalys gjordes av två utomstående personer. Det framgick tydligt att allt fokus lagts på smärtlindring, däremot hade inte ångesten behandlats.

Ångesten kan ta sig andra uttryck på andra sätt också, mindre dramatiska och utan fara för omgivningen.

Om B

Han var född 1972, reste över hela världen för att till slut ”bygga bo” i Sverige med sin stora kärlek. En aggressiv form av malignt melanom satte stopp för alla planer och all framtid.

Jag mötte en man som med lugn stämma informerade mig att han skulle dö. Samtidigt tittade han forskande på mig och mötte min blick. Han var väl medveten om att han skulle dö och skrev på sitt testamente. Jag pratade med hans fästmö många gånger. Hon var oändligt ledsen och helt förkrossad men ändå lugn. Båda två var välinformerade och införstådda med läget.

Jag tog hand om honom under hans sista veckor i livet och följde hans vardag. Ibland ville han berätta om sitt liv och det liv han aldrig skulle få uppleva, han var lugn och sansad. Ibland grät han stillsamt, ibland slöt han sig men tillät att jag utförde mina sysslor.

Ibland pratade vi faktiskt om mig. Om min vardag, min hund, mina intressen, om mina resor. Vi skrattade tillsammans ibland, ibland vände jag bort blicken för att dölja mina tårar.

Ibland pratade vi om ångestlindring, om för- och nackdelar. Han bestämde hur mycket, när och hur ofta. Det fungerade. Jag kände mig ”nyttig” också, min rådgivning behövdes och tagits emot.

 

Maria Borowski

 

Om Maria Borowski:

Maria Borowski föddes i Polen 1960 och kom till Sverige som 19-åring. Efter att ha bildat familj och lärt sig svenska pluggade hon till sjuksköterska och tog sin examen 1989. I 16 år arbetade hon som palliativ sjuksköterska, idag arbetar hon med äldre multisjuka och dementa.

Döden och döendet har hon länge haft på nära håll i sitt yrkesliv. Här delar hon med sig av sina erfarenheter, upplevelser och insikter.

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: