Guds bud skyddar de svaga

 
Tyskland 1940. På biograferna visas en film som handlar om en läkare vars hustru har en obotlig sjukdom. Filmen visar detaljerat hur hon plågas av sjukdomen tills hennes make dödar henne med en överdos av smärtstillande medel. Då han ställs inför rätta försvarar han sig med att säga: “Jag älskade min hustru”.

Här ifrågasätts alltså Guds bud “Du skall inte dräpa”, i kärlekens namn.

Denna film användes av Hitler som en psykologisk förberedelse för mördandet av obotligt ”sinnessjuka”, för utrotandet av de människor han ansåg ovärdiga att leva. Det slutade med att sex miljoner judar och ytterligare miljoner andra människor mördades i koncentrationslägrens gaskammare och på andra sätt.

Den tyske prästen Walter Trobisch (1923-1979) uttrycker det så här: ”När Tyskland ifrågasatte budet ´Du skall inte dräpa´i kärlekens namn, föll landet i djävulens händer. Eftersom vi inte vet vad kärlek är måste kärleken skyddas av Honom som själv är kärlek. Det är aldrig någon motsättning mellan kärlek och gudomig vilja. Det finns ingen kärlekens handling som går emot ett bud från Gud.” (The Complete Works of Walter Trobisch, s.130)

Nazisterna talade om att befria vissa människor från ett “ovärdigt liv”, och samma språkbruk används nu i Sverige. Vad det handlar om är förakt för svaghet, för införs eutanasi är det de svagaste som kommer att drabbas.

Joel Halldorf skrev i tidningen Dagen nyligen (“Dödshjälp dödsstöt för det liberala projektet” 5 april 2018) att de akademiker och kulturprofiler som argumenterar för dödshjälp själva har ett tillräckligt starkt kulturellt kapital “för att navigera ett samhälle utan tydliga normer. Men för en del är samhällets normer den enda vägledning man har. Dessa drabbas när värderingar monteras ner. Redan nu finns rapporter om att dödshjälp, i de länder det införts, drabbar svaga grupper som psykiskt sjuka, dementa, missbrukare och självmordsbenägna…”

Man vet från de länder där eutanasi har införts att detta är ett sluttande plan. Efter ett tag ges dödshjälp till barn, till deprimerade, till gamla och dementa som aldrig själva har uttryckt någon önskan om detta. Dessutom har man funnit att äldrevården försämras i länder med dödshjälp.

Även om en människa själv uttrycker en önskan om dödshjälp kan detta vara något övergående. Jag har en nära anhörig som har haft cancer men nu har tillfrisknat. Hon säger att hon idag är tacksam att ingen frågade om hon ville ha dödshjälp när hon under sjukdomen mådde som sämst, för då skulle hon förmodligen ha sagt “ja”.

Guds bud är till för att skydda de svagaste, och “inga är så tysta och svaga som äldre och sjuka. De som har lärt sig att snällt vänta på sin tur, de som inte vill ligga samhället till last eller som helt enkelt är för sjuka, för svaga, och för upptagna med att försöka överleva för att vara till besvär och inte hävda sin rätt när de ställs mot andra grupper.” (Helena Edlund, “Dödshjälp ett sluttande plan”, kristenopinionwordpress.com, 7 februari 2016).

Dödshjälp är något helt väsensfrämmande för kristenheten.

 
/S.S.