Rätten att dö

Marcus Birro
 
Det låter ju fint. Att äga rätten till sin egen död. Men tänk på allt det vi inte äger rätten till. Tänk på allt som är givet oss som ett lån.

Kärleken vi känner äger vi inte. Vi äger ingenting. Vi får allt till lån, vår ungdom, våra liv, våra barn. Sedan klampar vi in och vill äga det som inte går att äga.

Jag har väldigt stor respekt för människor som vill kunna välja när de ska dö. Jag tror det här samtalet bör föras med stor respekt. Jag tror därför det är viktigt att lyssna mer än man talar.

Så den här texten är ingen debattartikel. Den är inget ilsket yxat vedträ på elden i en infekterad debatt. Det är ett försök att vrida fokus åt ett annat håll under några minuter.

För det första. Detta med vår egenvilja. Varför är den upphöjd till evig sanning? Mitt eget liv är ett gott exempel på att det verkligt goda inte började hända förrän jag vågade lämna över min egenmakt, min egen vilja.

Det gör mig inte till ett lallande fån som kastas runt mellan andra starka viljor, som en del ateister ibland låter påskina, utan det betydde att jag fick upp ögonen för en kraft som var starkare, mer kärleksfull än min egen, och denna kraft gällde även mitt eget liv.

Jag ser dagligen bevis på att människor gör det de vill göra och hur det förstör dem i grunden.

Vi ägde inte rätten att födas. Vi ägde inte rätten att växa upp, att leva. Vill vi verkligen äga rätten att dö?

Tänk om det finns en enda sekund av frid kvar. Tänk om det mitt i smärtan, mitt i slutskedets skymning finns en sval hand mot min panna.

Tänk om det finns en nära anhörig som sitter på ett tåg genom natten och hinner fram för att berätta en evig sanning om kärlek för dig och tänk att du överlevt ändå hit av den anledningen, att få höra den sanningen.

Tänk om du förbrukat din rätt att dö sedan du började leva ditt liv. Tänk om du faktiskt missar dessa sista heliga stunder för att du valde att avsluta ditt liv med läkarnas hjälp innan dess.

Jag läste om en kvinna som bestämt sig för att avsluta sitt liv. Hon var väldigt sjuk och hade svåra smärtor. Men hon ändrade sig i sista stund.

Hon sade “Plötsligt en morgon hade smärtan vikt undan för några minuter och jag kunde höra skratt utifrån gatan, jag kände friden i min skötares svala hand mot min panna och jag tackade faktiskt Gud för att han låtit mig leva så jag fick uppleva detta.”

Kvinnan hade varit ateist hela sitt liv.

Fråga dig själv på riktigt och i djupet av ditt hjärta. Litar du verkligen så starkt på din egen vilja att du skulle ge dig själv som sjuk befogenhet att låta en medmänniska ta ditt liv fast din tid inte är kommen ännu?
 

Marcus Birro, författare

%d bloggare gillar detta: