Hallå världen! Ett gripande vittnesmål om något inget barn borde behöva uppleva


 

Att läsa tidningar och se på nyheter är en sak, att höra en åttaåring berätta om samma sak är en annan. Caritas fasteinsamling 2018 gick till återuppbyggnad av Aleppo. Till alla som samlat in pengar och bett för Syrien – och för alla som inte har gjort det – säger jag: läs den här boken!

Den syriska, muslimska flickan Bana Alabed, född 2009, började 2016 skriva korta meddelanden på Twitter som ett rop ut i världen från det krigsdrabbade Aleppo. Sju och så småningom åtta år gammal skrev hon en bok (med hjälp av sin mamma och en förläggare).

”Det här är allt jag minns från kriget”, förklarar hon i inledningen ”– de stunderna när vi var glada och de stunderna när vi var rädda, och allt jag kunde komma ihåg. Jag har försökt att inte glömma något och att berätta som det var.”

I början av boken finns ett citat av Anne Frank om att hoppas. Jag tror att Bana Alabed och hennes bok kan bli vår tids Anne Frank. Såsom flickan Anne berättade om en fruktansvärd tid under nazismen och andra världskriget berättar flickan Bana om upplevelser under kriget i Syrien som inget barn och ingen människa borde ha behövt vara med om.

I korta, direkta kapitel berättar hon om hur hon försöker hålla modet uppe hos sina småbröder, hur mormor och morfar lämnar landet, hur farbror Nezar blir blind av splitter, hur man kan glädja sig över en tomat delad på fem, hur hennes bästa vän dör i en bombning och hur hon till slut (när även hennes egen familjs lägenhet har bombats) blir så sjuk och trött att hon tänker ”att det kanske skulle vara lättare om det trillade ner en bomb på oss och vi inte blev tvungna att leva så här längre.”

Här och var i boken har Banas mamma skrivit lite längre kapitel riktade till dottern, där hon ger sin syn på det som händer. Såväl dotterns som mammans texter är fruktansvärt gripande. Ibland skildrar de samma sak men med olika ord.

Mamman skriver: ”Samtidigt som jag var livrädd och förtvivlad blev jag också arg – arg för att vi var tvungna att stå ut med det här samtidigt som världen inte gjorde någonting. […] Arg för att jag hade lärt dig att vara generös och rättvis och snäll och sedan gett dig till en värld som var allt annat än detta.”

Bana skriver: ”Jag frågade mamma om folk utanför Syrien och Aleppo visste vad som hände med oss. Varför försökte ingen säga åt regimen att sluta döda människor? Man ska ju vara snäll och hjälpa människor.”

Hon skriver också: ”Alltså kan det inte finnas något bra skäl att kriga. Det är inte rätt att så många människor och barn ska dö.”

Det är sällan jag blivit så tagen av en bok. Att det inte är fiktion utan en sann berättelse gör det så mycket värre. Blir man inte pacifist av detta vittnesmål, vet jag inte vad som skulle behövas!

I slutet uppmanar Bana sina läsare att hjälpa varandra och ger konkreta exempel på hur man kan hjälpa människor som utsätts för krig eller har flytt från krig. Hon skriver dessutom ner de önskningar hon har när hon blåser ut ljusen på sin födelsedagstårta. Det slutar så här:

“Men mest av allt vill jag att människor ska sluta kriga med bomber och skjutvapen i Syrien och överallt i världen. / Jag vill att det ska bli fred, snälla. / Jag är åtta år nu, och det här önskar jag mig.”

Anna Dunér
 

Titel: Hallå världen!
Författare: Bana Alabed
Förlag: Libris
Utgivning: 2018

%d bloggare gillar detta: