Hur beter vi oss på sociala medier?

Bitte Assarmo, chefredaktör
 
Sociala medier i all ära, men hur påverkar de oss egentligen? Tonen på nätet blir allt hårdare, och i skydd bakom en dataskärm eller en smarttelefon säger vi saker vi aldrig skulle säga om vi stod öga mot öga med människor.

Nätklimatet lämnar en hel del övrigt att önska, och även de mest sympatiska människor förändras ofta till viktigpettrar med yviga gester när de gör inlägg i en diskussion på Facebook eller Twitter.

Idag har ”näthat” blivit ett begrepp, och det är ett obestridligt faktum att sådant existerar – det finns människor som tillbringar många timmar av sina liv med att hata och hota människor som inte delar deras åsikter.

Men jag tror ändå att hatarna är ganska få, relativt sett. Jag tror att de allra flesta hätska och hetsiga diskussionerna på sociala medier i grund och botten handlar mer om missförstånd än om hat.

Att diskutera på sociala medier är som att samtala utan att ha tillgång till hela språket. Det blir hackigt, korthugget, ofärdigt. För hur kan vi överhuvudtaget förstå våra medmänniskor om vi inte har tillgång till deras ansiktsuttryck, deras tonfall, deras gester?

Det är en sak att diskutera väder och vind eller de senaste kattfilmerna på Youtube. Då räcker det med några ”aaaw” och ett par hjärtan för att uttrycka sina känslor. Men när det handlar om allvarligare saker – och framför allt om saker vi inte är överens om – så behöver orden ett större sammanhang för att förmedla den rätta innebörden.

Det här vet jag av egen erfarenhet. Ofta har jag hamnat i diskussion med människor som jag inte har förstått, och som inte har förstått mig. Jag har känt mig förfördelad, utsatt, avskydd – och efteråt har jag insett att de har känt precis likadant.

Det kan räcka med en ynka felformulering för att hela samtalet ska gå överstyr, och sedan behövs det ofta en evighetslång diskussion för att råda bot på missförståndet.

Om man istället tar kontakt ”på riktigt” – ringer upp, bestämmer träff över en fika – inser man snart att de där meningsskiljaktigheterna inte är några oöverstigliga hinder för att kunna bli vänner, eller åtminstone hamna på god fot med varandra.

Det är anonymiseringen som är problemet. Skärmen mellan människorna. Ord på en skärm, ord som slungas fram och tillbaka i sociala medier, är helt enkelt inte samma sak som ord som yttras över en kopp kaffe eller en middag.

I det verkliga livet försöker vi – i alla fall de allra flesta av oss – hitta en eller flera gemensamma nämnare som vi kan enas om. Det måste vi göra, inte för att vi nödvändigtvis måste vara bästis med alla, utan för att det är en förutsättning för att vi ska kunna leva i frid och fred med vår omgivning.

På nätet tycks det ofta vara tvärtom. Sällan är vi så aviga mot ”de andra” som just där.

Stockholms katolska stift gav för en tid sedan ut riktlinjer för hur vi som katoliker bör uppföra oss på sociala medier och jag är nog inte den enda som rannsakat mig själv i ljuset av dessa.