Blandina från Lyon utstod allt för Kristus


 

”Jag är en kristen, det sker ingenting ont hos oss.” Så svarade slavinnan Blandina under den brutala tortyr hon utsattes för under kristendomsförföljelserna i Lyon år 177. Idag är hon ihågkommen som helgon och som en av kyrkans tidiga martyrer.

Blandina ska ha varit född år 162 och levde i den galliska staden Lyon. Kristendomen hade alltmer etablerats i Gallien, men med den växande kyrkan ökade också trakasserierna mot de kristna trosutövarna.

Många av de kristna var invandrare från Mindre Asien och myndigheterna understödde förföljelserna mot dem genom falsk ryktesspridning och förtal. Kristna förbjöds att idka affärsverksamhet och till och med att vistas på offentliga platser, och befolkningen eggades av myndigheternas diskriminering. Man tog till alla medel för att få de kristna att avsvära sig sin tro.

Blandina var slavinna i en kristen familj och när hon fängslades, tillsammans med flera andra kristna, var många oroliga över att hon, som var en liten och späd flicka, skulle vara den som gav efter först av tortyren och misshandeln. Men Blandina chockade alla genom att stå emot allt hon utsattes för. Trots tortyren vägrade hon ge avkall på sin tro och hon överlevde de mest bestialiska tortyrmetoder.

Kyrkofadern Irenaeus, som senare blev biskop i Lyon och själv led martyrdöden 202, skrev i sina brev om Blandina att hon var fylld av en sådan kraft att hennes plågoandar till slut blev både trötta och förvirrade. Hur de än torterade henne fanns det ingenting som påverkade henne, trots att varje enskild tortyrmetod hon utsattes för borde ha tagit hennes liv.

Eusebios skriver i sin Kyrkohistoria att ”till och med hedningarna medgav att de aldrig varit med om att en kvinna villigt utstått en så grym och långvarig tortyr”.

Till sist bands Blandina fast vid en påle, och man sände vilda djur mot henne, men de vägrade att röra henne. Inte förrän efter flera dagar, under vilka hon tvingades bevittna sina trossyskons martyrium, avrättades hon.

Blandina led martyrdöden under den romerske kejsaren Marcus Aurelius tid. Marcus Aurelius föddes år 121, blev kejsare när han var 40 år och förblev kejsare till sin död år 180.

Historikerna är oense om i hur hög grad Marcus Aurelius själv var inblandad i kristendomsförföljelserna. Vissa hävdar att de skedde på hans uttryckliga order, andra att han antingen var ovetande om dem eller såg mellan fingrarna på det som skedde.

Eusebios har dock skrivit i sin Kyrkohistoria att guvernören i Lyon själv skrev till kejsaren och bad om instruktioner för hur man skulle gå tillväga i rättegångarna mot de kristna, vilket skulle kunna tyda på att kejsaren var medveten om vad som skedde och inte försökte stoppa det.

Marcus Aurelius har också själv skrivit i sina betraktelser att han ansåg att de kristna höll fast vid sin tro för att de helt enkelt var ”obstinata” och att det därför kunde vara nödvändigt att straffa dem.

Hur det än må ha varit med den saken inspirerade Blandina sina kristna bröder och systrar. Trots trakasserier, tortyr och mord vågade alltfler stå upp för sin tro och visade att inte ens de mest bestialiska trakasserier kan övervinna Kristi kärlek.

Blandina firas, tillsammans med de andra martyrerna i Lyon, den 2 juni.
 
Bitte Assarmo
 

Källor: Marcus Aurelius Meditations 11:3, KLN, catholic.org

%d bloggare gillar detta: