Så påverkade två katolikers tragiska död sociala reformer i England

[R-slider id=”20″]
 
St Patrick’s Roman Catholic Cemetery ligger i Leytonstone i stadsdelen Hackney i östra London. Den öppnades 1868 på grund av det växande antalet katoliker i området.

1861 bodde det omkring 18 000 katoliker i Hackney. Bara femton år senare hade antalet ökat till 125 000. Ökningen berodde främst på invandrare från Irland och Polen men också på att det engelska samhället blivit mer tolerant mot katolsk tro.

Fram till och med 2014 hade sammanlagt 168 000 begravningar ägt rum i det lilla kapellet, men alla gravar finns inte längre kvar. För att möta det ökade behovet fick man för några år sedan tillstånd att sprida ut ny jord på de äldsta gravarna, för att på så sätt få plats med fler gravar.

Bland de mer kända personerna som fått sin sista vila på kyrkogården återfinns Marie Jeanette Kelly, mer känd som Mary Kelly. Hon blev det sista offret för seriemördaren Jack the Ripper, som härjade i stadsdelen Whitechapel under hösten 1888.

Mary Kellys bakgrund är delvis höljd i dunkel. Det man vet om henne är det hon själv valde att berätta för sina vänner och grannar och för de män som passerade revy i hennes liv.

Hon föddes troligen 1863 i irländska Limerick, och flyttade med sin familj till Wales när hon var en liten flicka och hennes far fick arbete i en gruva. Sexton år gammal gifte hon sig med en gruvarbetare, men äktenskapet varade bara i tre år innan maken omkom i en arbetsplatsolycka.

1884 bosatte sig Mary Kelly i London. Redan då hade hon, för att kunna försörja sig, prostituerat sig under flera år, och det fortsatte hon med även efter ankomsten till London.

Hon flyttade runt mellan olika hyresvärdar i Londons East End, i områden som Spitalfields och Whitechapel, och i likhet med många andra fattiga kvinnor i samma situation var hon svårt alkoholiserad. Samtidigt beskrevs hon som en bildad kvinna och smeknamn som Fair Emma indikerade att hon också hade ett behagligt utseende.

1888 bodde Mary Kelly i Miller’s Court på Dorset Street i Spitalfields. Det var där hennes svårt sargade kropp hittades på förmiddagen den 9 november, då hyresvärden skickat sin assistent för att samla in hyran. Assistenten tittade in genom det trasiga fönstret och såg den unga kvinnans stympade lik på sängen.

Mary Kelly blev Jack the Rippers femte och sista offer, och det enda offer som mördats och lemlästats inomhus. På hennes gravsten står inristat:

In Loving Memory of Marie Jeanette Kelly
None but the lonely hearts
Can know my sadness
Love lives forever

Än idag, mer än 120 år efter hennes död, lägger besökare blommor, helgonbilder och andra prydnader på hennes grav.

Londons East End hade varit ett förslummat och oerhört fattigt område i många decennier när Mary Kelly flyttade dit. Londons mer välmående befolkning visade föga intresse för situationen i East End, och de kvinnor som på grund av den extrema fattigdomen såg sig nödsakade att försörja sig på prostitution fick epitetet ”glädjeflickor”.

Uttrycket indikerade att de som sysslade med prostitution var gladlynta och sorglösa kvinnor som valt sitt yrke och i någon mån själva trivdes med det. Det gjorde det möjligt för de välbärgade invånarna i det viktorianska England att helt bortse från fattigdomen och misären i East End.

När Jack the Ripper började mörda ”glädjeflickorna” i de försummade slumområdena hamnade levnadsvillkoren för East Ends invånare plötsligt i fokus. Allt fler medier uppmärksammade inte bara de bestialiska morden utan också den misär som rådde i Londons East End.

Missbruk, fattigdom och svält hörde till vardagen, och något socialt skyddsnät existerade inte. De kvinnor, som mördaren inriktade sig på, levde på samhällets botten och hade få, om några, möjligheter att ta sig upp ur rännstenen.

När morden upphörde efter Mary Kellys död hade nöden och fattigdomen i East End blivit allmänt känd. Myndigheterna kunde inte längre neka till att samhällsklyftorna hade negativa konsekvenser och att samhället var i stort behov av sociala reformer.

Även om det skulle komma att dröja ytterligare många år innan man satte in resurser för att förbättra villkoren för de mest utsatta hade tanken ändå väckts. Ingen trodde längre på myten om den sorglösa ”glädjeflickan”.

På så sätt kom Mary Kellys tragiska och förfärliga död att få en stor betydelse i arbetet för sociala reformer och förbättringar för samhällets svagaste.

På en annan del av kyrkogården ligger Timothy Evans begravd. Dömd till döden för mord begravdes han först i Pentonvillefängelset. Men det visade sig snart att det brittiska rättssystemet hängt en oskyldig man och fallet Evans blev starkt bidragande till att England avskaffade dödsstraffet.

Det var 1950 som den 25-årige Timothy Evans anhölls, misstänkt för mord på sin hustru och parets lilla dotter i bostaden på Rillington Place i Notting Hill i London.

Paret Evans hyrde sin bostad av den respekterade John Reginald Christie, som kunde vittna om att Timothy Evans var både hetlevrad och aggressiv och att han dessutom söp och misshandlade sin hustru.

Evans själv hävdade att det var John Christie som mördat hans fru Beryl och lilla Geraldine, men rätten trodde honom inte.

Samtidigt fanns det många som reagerade på rättegången, och på att rätten satte för stor tilltro till John Christies vittnesmål. För många var det också uppenbart att domstolen hade förutfattade meningar om Evans och inte utredde fallet tillräckligt noga.

När rättegången mot Timothy Evans inleddes ställdes han enbart till svars för mordet på Geraldine. Han dömdes till döden och hängdes i Pentonvillefängelset den 9 mars 1950.

Tre år senare avslöjades det som många redan anat, nämligen att man hade hängt en oskyldig man. Det var huvudvittnet mot honom, John Christie, som hade mördat Beryl Evans – och ytterligare minst sju kvinnor.

Christie var inte den fridsamme hyresvärd som rätten hade trott utan en av Englands mest bestialiska seriemördare.

Efter att John Christie dömts och avrättats började flera ledande engelska skribenter driva en kampanj för att få Timothy Evans postumt benådad. Så småningom blev Evans olyckliga öde också politik och fallet kom att spela en avgörande roll för nya viktiga reformer, denna gång att avskaffa dödsstraffet.

1966 benådades Evans postumt och hans kvarlevor grävdes upp och flyttades från fängelset till St. Patrick’s Roman Catholic Cemetery där han nu äntligen får vila i vigd jord.
 
Text: Bitte Assarmo
Foto: Bitte Assarmo, public domain

 

%d bloggare gillar detta: