Debatten om de ofödda får inte tystna

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo, chefredaktör
 
Vissa värderingar är universella och omöjliga att rucka på. Livets okränkbarhet, till exempel; det faktum att ett människoliv alltid har samma värde oavsett ålder, kön, social status och så vidare.

Men den uppfattningen delas inte av alla – inte ens alla kristna – vilket märks tydligt i flera viktiga ämnen som exempelvis i frågan om eutanasi och i ännu högre grad abortfrågan.

När det gäller dödshjälp har debatten nyss börjat ta fart. Åsikter stöts och blöts och olika argument får – än så länge – komma fram i debatten.

Men när det gäller abort har hela debatten förvanskats till en ickefråga. Ett ofött barn har förvandlats till en ickeperson utan eget värde. Den som vågar utmana den cyniska människosynen har en närmast oöverstiglig mur att klättra över, en mur som försvaras med benhård fanatism av människor som helt anammat tanken att det ofödda barnet är att betrakta som en icke levande tingest snarare än en människa.

Vissa går så långt som att påstå att den som ifrågasätter abortgränsen och som vill diskutera nya perspektiv är extremist.

Det är tyvärr inte särskilt överraskande. Det är ju så det svenska debattklimatet alltför ofta fungerar. Genom att använda överord försöker man tysta meningsmotståndarna, och den som trots pressen inte tiger still blir genast anklagad för att vara reaktionär och kanske rentav samhällsfarlig.

Man kan fråga sig hur det blev så här. Hur något så självklart som värdet hos ett ofött barn plötsligt blev försumbart – och hur de som värnar om dessa barn plötsligt blivit parior.

Enligt historikern Lena Lennerhed, som för några år sedan skrev boken “Historier om ett brott”, handlar det om ett led i jämställdheten. Och på sätt och vis har hon faktiskt en poäng. I det gamla Sverige, där kvinnan inte ens hade rösträtt, erbjöds varken trygghet eller välfärd för dem som blivit gravida av misstag.

Påfallande ofta stod våldtäkter och övergrepp bakom oönskade graviditeter, inte sällan begångna mot pigor och fattighjon, och som om inte det varit illa nog blev ogifta mödrar ofta förkastade av sin omgivning. Det är inte svår5t att förstå att många kvinnor i sådana desperata situationer tog till desperata lösningar.

I och med den kvinnliga rösträtten blev kvinnans röst allt starkare, och att kvinnor idag kan gå ut och kräva abort utan att ge något skäl eller förklaring ser Lena Lennerhed som ett tecken på att vi gått från ett ojämlikt samhälle till ett mer jämlikt.

Det är ett sätt att se på saken. Om man bara ser till kvinnorna. Men de ofödda barnen då?

Någonstans tystnade de oföddas röst. Någonstans på vägen gick det snett. Därför behöver vi hålla debatten levande och inte låta oss skrämmas till att tiga. För om ingen längre bryr sig om de mest sårbara av alla människor – de ofödda barnen – vad får vi då för samhälle?

Samtidigt är det också allas vårt ansvar att försöka bana väg för ett mer humant samhälle, där den som står ensam med sitt ofödda barn faktiskt får hjälp och stöd så att abort inte längre ses som ett naturligt alternativ. Det får vi inte genom att döma – utan genom att visa förståelse och kärlek – visa vad den kristna tron egentligen innebär. Först då kan vi få ner aborttalen – först då kommer det ofödda barnet att återfå sitt värde.
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: