Kyrkan spolades bort av vårfloden

 
Den ovanligt kraftiga vårfloden i Torneälven år 1617, för drygt 400 år sedan, steg över sina bräddar. Vattnet och tunga isblock krossade allt i sin väg. Översvämningen blev så omfattande att bygdens timrade kyrka vid Särkilax, utanför Övertorneå i Norrbotten, drogs med av ismassorna (metertjocka och tonvis tunga isblock) och försvann i älven.

Seglatsen slutade en mil nedströms kyrkans ursprungliga plats. Vid älvens nordvästra strand strandade kyrkan; vid holmen Kuusisaari. Där bröts kyrkan i bitar när ismassorna krossade den.

Vårfloden kom som en tjuv om natten. Orsaken tros ha varit en ovanligt blid vinter med mycket snö, i kombination med ”onaturlig värme” under våren.

Kaoset och chocken för människorna i bygden över att se sin kyrka försvinna samtidigt som ismassorna grävde meterdjupa diken kring kyrkan blev inte mindre av att kistor och likrester flöt omkring i ismassorna.

Många bondgårdar utplånades, hela gårdar drogs med och kreaturen drunknade. Mycket av kyrkans inventarier gick inte att rädda. En del saker hittades senare längs älvstranden.

I de historiska hävderna lär Särkilax omtalas första gången år 1482 i samband med en uppdelning av Torne socken som på den tiden sträckte sig från kusten upp till Pello. Forskare tror att församlingen kan vara betydligt äldre.

Det finns ingen dokumentation om hur kyrkan ursprungligen sett ut; inga ritningar, bilder eller teckningar. Sveriges förste riksantikvarie, John Bure, besökte Särkilax år 1600. Han beskrev: Kyrkan var av trä, kyrkogården var omgärdad av en timrad bogård. Träkors på gravarna, små kyrkfönster, tre altare i kyrkan, trägolv med järnkors inlagda.

Förvånansvärt många enastående helgonfigurer lär ha funnits i kyrkan. Femton figurer återfanns efter vårfloden och dessa hamnade i en (annan) ny kyrkobyggnad vid Matarengi (i centrala Övertorneå).

Vattenskadade lades dessa figurer på vinden ovanför sakristian i den kyrkan. Där låg figurerna till år 1921 då de senare placerades ut i kyrkan. Detta efter att Röda Kors-medarbetaren, Julia Svedelius, 1915, besökte kyrkan och tvingade sig till ett besök på kyrkvinden och figurerna upptäcktes.

Redan före vårfloden 1617 var tanken att ersätta den delvis förfallna medeltidskyrkan i Särkilax. 1606 blev Övertorneå en självständig församling med egen kyrkoherde. Samtidigt noterades att kyrkan borde ersättas med en ny på ett för översvämningar i Torneälven mindre utsatt område.

När Kung Gustav II Adolf 1614 besökte trakten passade Övertorneå församling på att önska sig en ny kyrka. Av detta uppstod en kamp mellan ”norr och söder” i församlingen.

Kyrkans män och en del av allmogen i söder godtog förslaget med en placering av en kyrka i Hietaniemi, nära den plats där den gamla Särkilax kyrka hamnade efter att ha flutit iväg med vårfloden.

En annan allmogesamling i norr ville ha en ny kyrka i närheten av den gamla Särkilax kyrka, som då ännu stod kvar.

I ett brev till riksrådet Axel Oxenstierna ville ärkebiskopen, Petrus Kenicius, att ärendet skulle påskyndas och beslut tas om ett kyrkbygge i Hietaniemi.

Allmogen i norr, som levde av skogen och fisket där, ville ha en kyrka placerad bakom ett skyddande berg, Särkivaara, där kyrkan i Övertorneå senare också uppfördes och där den idag står.

Det hela slutade med att två (!) kyrkor byggdes i samma socken; en i Hietaniemi och en i ”Matarengi”, Övertorneå centrum (enligt folket).

Vill man kan man säga att högre makter senare såg till att den gamla Särkilalx kyrka fick gå sitt öde till mötes; genom att ”låta kyrkan flyta iväg” närmare Hietaniemi så var det kanske ett ”tecken” och meningen att en ny kyrka skulle stå där – en mil nedströms den gamla platsen? Den finns alltså där idag.
 
Text: Jan Gustavsson
Foto: Public domain
 
Läs om invigningen av nya Särkilax kyrka här.