Benediktiner mobiliserar mot mineralbrytning


 
”Inga gruvor på Österlen”. Så skallade ropen för 19 år sedan − och det så högt att en tänkt zinkbrytning stoppades.

Nu är det dags igen. Ett engelskt företag vill leta mineraler på den skånska änglamarken. Blir de planerna verklighet utgör de ett reellt hot mot de båda benediktinklostren på Mariavall.
− Men jag tror ändå inte det blir så, säger p. Ingmar Svanteson, OSB.

Österlen i södra Skåne är något av ett paradis, eftertraktat inte bara av turister och sommargäster. Det hänförande landskapet bjuder, förutom äppelodlingar, på ett i högsta grad levande jord- och skogsbruk, därtill en flora och en fauna som saknar motstycke. Och så förstås våra två katolska vattenhål − Jesu Moder Marias kloster Mariavall och, bara ett stenkast bort, Den helige Benedictus kloster.

Men det finns också andra som kastar sina blickar på Österlen. Internationella företag har vid ett par tillfällen tidigare velat exploatera marken i hopp om stora vinster.

För tiotalet år sedan ville Shell provborra för skiffergas och för snart två decennier sedan tänkte en dansk koncern borra 40 meter djupa hål i den skånska jorden i jakt på alunskiffer.

Då reste sig Österlen som en man och organisationen ”Inga gruvor på Österlen” bildades. Inför det kompakta motståndet − där Mariavalls dåvarande abbedissa, moder Tyra Antonia OSB och greve Carl Piper, fideikommissarie till Högestad och Christinehof var galjonsfigurer − backade tillståndsmyndigheten Bergsstaten.

Nu gör ännu ett utländskt företag ett nytt försök att komma åt de rikedomar man menar döljer sig under den österlenska marken. Den här gången är det nybildade Londonbaserade ScandiVanadium Ltd som vill leta mineraler, framför allt då vanadin, som används i batterier. Företaget har lämnat in sammanlagt elva ansökningar och Bergsstaten har hittills beviljat två.

Men protesterna har inte låtit vänta på sig och nu mobiliserar sig, liksom tidigare, hela Österlen; adel, präster, borgare och bönder.

I slutet av juli hölls ett stormöte på Christinehofs slott i Tomelilla. Tomelilla och Simrishamns kommuner säger, liksom länsstyrelsen nej, till planerna och det av flera skäl, inte minst eftersom man ser stora hot mot miljön och livsmedelsproduktionen.

Ett par av de områden som ScandiVanadium Ltd vill åt ligger i direkt anslutning till den båda klostren och i synnerhet då Den helige Benedictus.
− En brytning på vår tomt, åtta hektar, skulle tvinga bort oss härifrån, säger pater Ingmar.
− Men det är svårt att ens tänka, tillägger han.

Dock tror han ändå inte att det ska gå så långt. Anledningen till hans optimism är den kraftiga och entydiga opinion som för snart 20 år sedan fick både Bergsstaten, med säte i Luleå, och företaget att backa.

Bergsstaten har försökt gjuta olja på vågorna genom försäkringar om att undersökningarna inte kommer att ha så stor inverkan, något som moder Christa, sedan 2016 moder Tyra Antonias efterträdare som benediktinnunnornas abbedissa, tycker är märkligt.
− Och vi menar att undersökningar bara är första steget för möjliga gruvor, säger hon.

Hon påpekar att gruvdrift är vattenslukande vilket innebär en högrisk för grundvattnet i fråga om föroreningar. Framför sig ser moder Christa också hur hela Österlens utseende förändras genom att åker- och betesmarker försvinner på grund av gruvdriften.

Och i anrikningen av vanadin ligger, menar hon, ligger en ännu större fara:
− Det betyder att farliga ämnen, bland annat uran, frigörs. Uranbrytning kommer inom kort att förbjudas i Sverige − men vad händer om uran är en biprodukt?, frågar hon sig.

Hon pekar också på tidigare erfarenheter av utländska företags mineralbrytningar i Sverige; hur man efter att ha plockat russinen ur kakan överlåter åt de svenska skattebetalarna att återställa och säkerställa de skövlade områdena mot föroreningarna.

Att Mariavalls mark är ett av de områden som berörs av de tillstånd som Bergsstaten nu har gett är givetvis ett skäl till klostrets engagemang och kraftfulla nej till planerna, men moder Christa betonar omsorgen om hela Österlen.

Hon ifrågasätter också starkt minerallagen, vars rötter går tillbaka ända till 1637 då den skapades av Axel Oxenstierna och som knappast har reviderats sedan dess:
− Kan ett synsätt som 1600-talet verkligen ligga till grund för vår syn på mark och skog år 2000? Ser vi inte mer allvarligt på vår roll som förvaltare av vår jord?

Hur systrarna på Mariavall än vänder och vrider på saken kommer de bara till en enda slutsats; projektet måste avbrytas. Och det så fort som möjligt. De enorma förändringar av landskapet som en brytning medför skulle göra att det Österlen som vi känner idag till ett minne blott. Att någon enda i Sverige skulle vilja göra detta har hon svårt för att tänka sig.

Lika obegriplig finner hon tron på att en skövling av landskapet kan kunna göras inom ramen för hållbarhet och att vår jord ska skyddas från onödiga klimatförändringar vars konsekvenser redan har visat sig vara katastrofala.
− Och allt detta på grund av en minerallag som inte kan kväva detta i sin linda, säger moder Christa.

Text: Annica Skenberg
Foto: Eva Christoffersson

%d bloggare gillar detta: