”Dödshjälp är början till slutet”

 
Dödshjälp är början till slutet. Det säger Maria, som har egna erfarenheter av att en anhörig väljer döden före livet.

På ytan lever hon som de flesta andra, en yrkesarbetande kvinna som bor med sin man och deras två barn. Men hon bär på en svår hemlighet, en hemlighet som hon dolt för omgivningen i flera år, men som hon nu vill berätta om.

Eftersom hon vill vara anonym väljer vi att kalla henne Maria.
-Det känns som om det är dags att berätta nu eftersom debatten är som den är i Sverige, säger hon till Katolskt magasin när vi träffar henne i hennes hem.

Maria är i fyrtioårsåldern och bor i en liten mellansvensk stad. Hon är född i Sverige men har en del av sitt ursprung i Nederländerna.
– Pappa flyttade till Sverige när han var i 20-årsåldern, och här träffade han min mamma.

Maria växte upp i ett sekulärt hem. Troende blev hon i vuxen ålder och hon är för evigt tacksam för att Gud öppnade hennes ögon, säger hon.
– Att få den där insikten om att Gud verkligen är här, mitt ibland oss, är det bästa som hänt mig.

Hemligheten, som tär på henne och som hon nu vill berätta om, är egentligen hennes holländska farmors. Och det hela började för tio år sedan, då hennes farmor blev svårt sjuk i cancer och drabbades av en djup depression.

Några år tidigare, 2002, hade Nederländerna infört lagstadgad dödshjälp men trots att Maria kände till det hade hon inte riktigt insett vidden av det.

Det var inte förrän hennes farmor började tala om att hon ville ha hjälp med att dö som hon insåg att det faktiskt var fullt möjligt att hennes farmor skulle kunna begå självmord med hjälp av sjukvården.
– I början trodde jag att hon mest ”lekte med tanken”, men det visade sig att hon gjorde det. Jag kan naturligtvis inte med säkerhet säga att hon påverkades av någon läkare eller annan vårdpersonal, men jag fick inte heller intrycket att de ville få henne på andra tankar. Och varför skulle de vilja det? Har man infört dödshjälp så har man ju. Då finns det heller ingen anledning att försöka övertala en människa att leva vidare.

Det är just det som är ett av de stora problemen med dödshjälp, menar Maria.
– Döden blir helt enkelt ett alternativ till livet. Och när det väl blivit så, vad har vi då för beredskap för att sträva efter en värdig vård i livets slut?

Maria tror inte att det är uteslutet att pengar förr eller senare kommer att spela en stor roll i hanteringen av svårt sjuka.
– Jag tror att människor helt enkelt kommer att få välja mellan dyr vård och en billig död. Jag misstror inte läkarna i vare sig Nederländerna eller i Sverige, men de har ju valt sin yrkesbana för att värna livet och vem vet vad som händer med deras moral och etik när de plötsligt ska besluta om att döda – eller inte döda – människor?

Innan lagen om aktiv dödshjälp infördes i Nederländerna garanterades att regleringen skulle vara mycket strikt. Hur ser Maria på det, med de erfarenheter hon har?
– Jag har läst allt jag kommit över om hur dödshjälp fungerar i praktiken och kan bara konstatera att regleringen redan har luckrats upp. Det verkar mer och mer handla om hur läkarna tolkar begreppet ”outhärdligt lidande”. Man har beviljat dödshjälp till människor på grund av blindhet till exempel. Det blir mer och mer godtyckligt. Till och med barn kan beviljas dödshjälp nu.

Men om någon verkligen vill dö – är det då inte en rättighet att få göra det?
– Nej det tycker jag inte. Döden kommer när den kommer. Det som borde vara en självklar rättighet är istället en sådan livshjälp att man inte behöver lida. Det finns idag smärtstillande mediciner som kan ta bort i princip alla smärtor, så lidandet ska inte behöva bli outhärdligt. Men jag befarar att dödshjälpen med tiden kommer att urholka vården, så att livshjälp inte längre blir lika eftertraktat.

Maria tror också att tanken på att dö blir mer påtaglig när möjligheten finns.
– Om min farmor inte hade haft möjligheten att dö så hade hon förmodligen inte heller fixerat sig så vid den tanken. I början var tanken vag men till sist gick det inte att tala med henne om något annat. Om hon hade fått en värdig livshjälp istället så hade döden kommit som en befriare – men nu vet ju ingen av oss vad som egentligen fanns i hennes tankar när hon fick den dödliga injektionen och livet rann ifrån henne.

Men handlar det inte mest om att man har olika syn på livet och döden beroende på vilken tro man har?
– Det är klart att det har en betydelse att jag är kristen och ser att Gud har den övergripande makten över liv och död. Men oavsett vilken tro man har måste man tänka till lite när döden blir ett alternativ till vård. Dödshjälp är verkligen början på slutet, säger Maria.
 
Bitte Assarmo