Tid för herdabrev om islam?

 
Nog är det märkligt att Kyrkan, som i alla tider bemött och tillbakavisat alla villoläror, gamla som nya, inte vid något tillfälle bemött islam och undersökt dess läror och deras ursprung. Detta trots att den läran vilsefört fler människor än någon annan villfarelse.

Dessa tankar är inte mina. De tillhör Petrus Venerabilis, abbot i Cluny på 1140-talet, och återfinnes i hans Summa totius haeresis saracenorum, det ena av hans två analytiska och kritiska arbeten om islam.

Nu gör jag ändå hans reflexioner till mina, när jag tar i anspråk kanon 212 i Codex Iuris Canonici – rätten att bli hörd, som den kallats – och vädjar till hans eminens kardinal Anders Arborelius och till den Nordiska biskopskonferensen att publicera ett herdabrev om islam. Kanske är jag inte ensam om att uppleva behovet av ett sådant herdabrev.

De senaste åren har islam blivit en viktig faktor i europeiskt, nordiskt och svenskt samhällsliv. Antalet muslimer i EU har enligt Pew Research växt till 26 miljoner 2016 – en ökning med mer än en miljon per år de senaste åren.

I Sverige är antalet människor som bekänner sig till islam flera hundra tusen och motsvarade 2017, också enligt Pew Research, 8,1 procent av befolkningen. Den näst efter Frankrike största andelen i något EU-land.

Ökningen kommer enligt samma institut att öka kraftigt de närmaste decennierna, oberoende av vad som sker på det migrationspolitiska området. Detta representerar, på decenniers sikt, ett tektoniskt skifte i de europeiska inklusive nordiska samhällenas demografiska grundvalar.

Samtidigt har jihadistisk terrorism blivit en del av europeiskt liv. Svenska Säpo håller, enligt årsrapporten 2017, koll på ca 2 000 personer i den extremistiska islamistiska miljön här i landet.

Enligt Europol lagfördes i EU 718 personer för jihadistisk terrorism bara under år 2016. Sedan 2014 har cirka 500 européer mördats av jihadister. Naturligtvis är bara en försvinnande del av alla muslimer jihadister. Men lika sant är att 100 procent av jihadisterna är muslimer. Och radikalisering kan gå snabbt.

Samhället förändras snabbt. Vi har alla på senare år behövt sätta oss in i och förstå begrepp som ummah, jihad asghar, sharia, dar-al-harb, dhimmi, jizya, kaffir, huddud, haram, niqab och så vidare. Och de som ännu inte gjort det, bör nog göra det illa kvickt.

Samhällsdebatten, och samtalet bland kristna, handlar alltmer om aspekter av islam som dyker upp i människors vardag: Är det rimligt med slöjor som täcker ansiktet? Är böneutrop bara en naturlig följd av religionsfriheten, eller kan inte adhan också uppfattas som ett hot, eller rent av hets mot folkgrupp? I synnerhet av människor som flytt från muslimskt förtryck, eller inte vill hamna under ett sådant i framtiden?

Vilken religionsfrihet kan islam rimligen göra anspråk på här, när religionsfrihet knappast existerar i muslimskt dominerade länder? Kommer rädsla för islam att leda till politiska åtgärder som även drabbar det offentliga utövandet av kristen tro? Hur kan vi stimulera en samhällsdebatt där ”religion” inte behandlas generiskt, utan där man vågar påpeka att olika religioner faktiskt har olika samhällssyn?

Hur fungerar äktenskap mellan kristna och muslimer, givet religionernas radikalt olika syn på äktenskap och familj och relationerna mellan män och kvinnor? Hur tar vi tillvara erfarenheterna av ett liv i islams närhet som många orientaliska kristna flyktingar som kommit till Sverige har?

Områdena är många där lite pastoral vägledning sannerligen inte skulle skada. En vägledning fri från både alarmism och äppelkindat önsketänkande. Kyrkan har trots allt mer än 1 350 års praktisk erfarenhet av relationer mellan islam och kristendom, från kulturellt utbyte till öppet krig.

Och hur vore det med lite läromässig orientering? Om skillnader och likheter mellan Kyrkans lära och islams föreställningar om hurdan Gud är, vilken relation vi som människor har till Gud och hur vi människor bör förhålla oss till varandra? Skillnaderna är ju enorma om man jämför till exempel den naturrättsligt grundade rättsstat som vuxit fram ur kristendomen och islams shariasystem.

Men kanske finns det också positiva beröringspunkter att lyfta fram? Det Andra Vatikanconciliets texter bjuder oss att uppskatta allt sant och gott i andra religioner. Men vad bedömer Kyrkan vara gott i islam, och vad är dåligt och förtjänar kritik eller till och med motstånd?

Vill man inte säga det senare riskerar det första att bara bli välmenande plattityder. Här behövs också mer vägledning från den universella kyrkan. Katolska Kyrkans Katekes omfattar, i den utgåva som ligger på mitt skrivbord, 875 sidor. Av dem ägnas fem rader eller ca 200 tecken åt islam och kristnas relation till muslimer. Det upplevs inte som uttömmande direkt.

Låt mig nämna blott två områden att skapa klarhet kring:

Enligt islam fick Muhammed den muslimska trons innehåll till sig genom uppenbarelser från Jibril, alltså ärkeängeln Gabriel. Detta framstår ur ett kristet perspektiv inte som särskilt sannolikt, för att uttrycka det försiktigt. Frågan om vad som då istället egentligen hände innefattar den obehagliga möjligheten att islam, eller vissa aspekter av islam, i själva verket har demoniskt ursprung.

De gamla muslimska traditionerna om de så kallade satansverserna – inte Rushdies bok, utan det ursprungliga fenomenet qissat –al- gharaniq- tangerar ju faktiskt själva den frågeställningen. Vad säger Kyrkan?

Enligt etablerade uttolkningar av islam såsom Sunan Abu Dawud, Sahih Muslim och Sahih al-Bukhari så skall på den yttersta dagen Jesus – Isa –al Masih- återkomma. För att utplåna de kristna och kristendomen! Vad innebär det för samexistensen och den interreligiösa dialogen, om åtminstone betydande grupper inom islam emotser kristendomens framtida utplåning som en del av deras tro? Vad säger Kyrkan?

Utöver pastoral- och läromässig vägledning så har vi också den oerhört viktiga frågan: Hur kan vi sprida kunskap om den kristna tron bland muslimer i Norden och Sverige?

Min erfarenhet är att muslimers kunskaper om kristen tro ofta är ännu mindre än kristnas kunskaper om islam. Om det nu är möjligt. Den Katolska kyrkans ansvar här är uppenbart, om man tänker sig att muslimer har rätt till information om den kristna tron i dess fullständiga och oförvanskade form. Vad kan realistiskt sett göras?

Avslutningsvis: Med tanke på den omfattande religiösa analfabetism som råder i Norden och då i synnerhet i Sverige så tror jag det är rätt att säga att den Katolska kyrkans herdar inte bara har ett ansvar att vägleda katolikerna, utan också ett ansvar gentemot hela de svenska och nordiska samhällena att ge vägledning i många av dessa frågor. För, när allt kommer omkring, vem eller vilka skulle annars göra det?
 
Lars F Eklund