Min mormor drabbades av Spanska sjukan


 
I år är det 100 år sedan Spanska sjukan drabbade världen. Sjukdomen dödade mellan 50 och 100 miljoner människor – 3-6 % av världsbefolkningen. Det är den värsta pandemin som drabbat världen, sett till antalet människoliv och till den relativt korta tid (1918-1920) som sjukdomen härjade.

Själv har jag en personlig relation till Spanska sjukan, eller Spanskan som den också kallades. Min mormor insjuknade nämligen i den hösten 1918.

De första fallen hade dykt upp i södra Sverige i juni samma år, men under hösten nådde sjukdomen sin kulmen.

Min mormor Elin var 33 år gammal och gravid med sitt tredje barn. Morfar Carl var ett år yngre och familjen hade redan två små knattar, 7-årige Sven och 3-åriga Britta.

Familjen bodde på en liten gård utanför Kristinehamn och levde ett strävsamt och arbetsamt liv. Men Spanska sjukan tog ingen hänsyn till familjesituation. Den drabbade hög och låg. Särskilt utsatta var människor mitt i livet och gravida kvinnor.

Elin var redan långt gången i graviditeten när sjukdomen slog till. Under min uppväxt hörde jag morfar berätta om den hemska tid då hans älskade hustru och modern till deras tre barn – två födda och ett ofött – svävade mellan liv och död.

Vid det laget visste alla att det inte fanns något botemedel mot Spanskan. Det enda man kunde göra var att försöka ge den sjuka så god omvårdnad som möjligt.
– Hon ska vila. Hon får inte gå upp ur sängen. Och så ska du ge henne konjak, sa doktorn.

Så Carl matade Elin med konjak, teskedsvis, medan hon yrade av feber, kräktes blod och började få mörka hudfläckar i ansiktet och på bröstet.

Samtidigt var han förstås tvungen att sköta om familjen och gården. Och han såg ingenting konstigt i det:
– Korna mjölkade inte sig själva.

Det var en svår, nästan outhärdlig tid för Elin och Carl. Timmarna var långa som dagar. Dagarna långa som veckor. Ovissheten tärde på hela familjen.

Men Elin tillfrisknade till sist. Och mot alla odds födde hon en välskapt son några veckor senare.

Inte förrän tio år därefter, 1928, föddes min egen mor. Sladdbarnet i familjen, lilla Alice. Som inte skulle ha blivit född alls om min mormor blivit ett av Spanskans offer.

Sådant tål att tänkas på.

Min mormor gick bort långt innan jag föddes, och jag fick aldrig höra henne berätta om sin sjukdomstid. Men morfars berättelser har jag bevarat i mitt hjärta. Och jag plockar ofta fram dem när jag behöver bli påmind om min historia och mitt arv.

När den alltmer utbredda historielösheten blir alltför påfrestande händer det att jag också ”föreläser” för andra. Vi har inte alltid haft det så lätt i Sverige. Och “vita män” kan sitta på sängkanten och mata sin dödssjuka hustru med konjak, ta hand om sina barn och sköta ett lantbruk.

Just nu, 100 år efter Spanska sjukans framfart, tänker jag lite extra mycket på det unga paret Melin och deras kamp mot den dödliga pandemin.

På mormor och den rädsla hon måste ha känt, inte bara för sitt eget liv utan också för sitt ofödda barns liv och för att resten av familjen skulle smittas.

På morfar, som 32 år gammal stod inför risken att mista sin älskade maka och stå ensam med sina två barn.

På Sven och Britta, som måste ha varit livrädda för att deras älskade mamma skulle dö ifrån dem.

Och så tänker jag på den Guds försyn – och de goda råd från doktorn – som räddade min mormors liv och därmed även mammas och mitt.
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: