Mobbning på jobbet: Livet efter…


 
Tänk er en arbetsplats som har varit helt fantastisk på alla sätt. Bra bemanning, bra arbetsledning, bra utvecklingsmöjligheter, underbara kollegor och utmärkt samarbete. Kan ni det?

Jag jobbade på ett sådant ställe och trivdes väldigt bra. Det kändes att jag hittade hem i min profession, kunde utvecklas aktivt, hade bra jobbrelationer. Jag kände mig uppskattat av patienter, närstående och medarbetare.

Förändringen kom när en ny kollega började och blev så småningom min närmaste chef. Och mobbningen blev ett faktum.

Det tog mig lång tid innan jag insåg att jag faktiskt blev utsatt för mobbning. Jag ville inte tro på det själv först och slog ifrån mig den tanken många gånger.

Jag skyllde på mig själv. Jag var överansträngd, trött, hade jobbat för mycket, haft problem i mitt privata liv, jag inbillade mig helt enkelt. Varför skulle just jag blivit utsatt för mobbning? Jag som hade så många järn i elden, brann för mitt jobb, skicklig och pålitlig, kreativ, tillmötesgående, duktig sjuksköterska?

Men min magkänsla ljög inte och efter flera långa månader med en massa fakta och incidenter uppenbarade sig den grymma sanningen för mig. JAG VAR UTSATT FÖR MOBBNING!

Min fina och trygga arbetsplats blev till en plats där jag fick mina vingar avklippta. Min kreativitet uppskattades inte, mina styrkor vändes mot mig som mina svagheter.

Jag kommer ihåg obehagskänslan och stark olust inför att gå till jobbet. Jag fick vara på min vakt och kände mig iakttagen. Jag kommer ihåg att jag sökte stöd hos några, jag såg att min sanning blev för mycket för dem. Det var ingen som egentligen vände mig ryggen. Men de jag anförtrodde mig å, gjorde ingenting, de backade.

Bara en person ur arbetsgruppen och två utomstående rådde mig att välja mina krig och sluta medan jag fortfarande kunde avsluta min anställning själv och gå med högburet huvud och stolt hållning. Jag kunde inte riktigt förstå varför jag skulle sluta men började inse att jag inte hade något val. Jag sade upp mig.

De tre uppsägningsmånaderna var en prövning på alla sätt. Jag räknades inte längre som kollega, blev ganska omgående utesluten ur gemenskapen.

Avtackningen var det pinsammaste jag har varit med om. Jag känner fortfarande stor olust bara jag tänker på den. Avslutande samtal med min chef uteblev också.

Jag fick till slut ett tjänstgöringsintyg efter påtryckningar från min sida. Intyget var ett utdrag från något centralt register och omfattade all min tjänstgöring. Något specifikt intyg från min dåvarande arbetsplats fick jag aldrig. Dagen efter började jag på ett nytt arbete.

Jag hittade egna sätt att bearbeta mobbningen. Ilskan jag bar inom mig använde jag som en driftkraft i min vardag och på fritiden. Jag blev väldigt kreativ och gjorde om mitt hem, började renovera gamla möbler, tog hand om min trädgård.

Jag läste mycket om mobbning och kom i kontakt med en forskare i Lund. Från henne och hennes böcker inhämtade jag väldigt mycket stöd.

Rent intellektuellt förstod jag mekanismerna bakom mobbningen. Känslomässigt var jag ett vrak med krossad självkänsla och dåligt självförtroende. Jag började isolera mig. Mitt nya jobb krävde mycket av mig och fritiden gjorde jag till en zon där jag valde att vara ensam.

Mitt i allting påbörjade jag ett nytt projekt: jag skulle ta körkort. Jag kände att jag behövde bevisa för alla och mig själv att jag minsann skulle klara av och lära mig nya saker. Jag skulle få tillbaka min självkänsla genom att hålla i handen ett rosa kort!

Det blev mycket svårare än jag trodde. Min prestationsångest satte käppar i hjulet för mig och jag kuggade fyra gånger på uppkörningen.

Trots att jag kände mig väldigt låg fungerade jag i min vardag. Jag hade ett uppdrag i min bostadsrättsförening och fortsatte med det trots trötthet och bristande motivation. Jag deltog i stora fester och utåt sett var jag ”som vanligt” för omgivningen.

Men jag kände inte igen mig i mitt sätt att vara. Jag bar på en sorg, hamnade i ett vakuumtillstånd där jag endast existerade. Men jag fortsatte att vara aktiv på sociala medier, fotograferade mycket och lade upp vackra och stilrena bilder på Instagram och Facdebook. Ingen kunde tro att jag skapade en fasad för att dölja hur dåligt jag egentligen mådde.

Samtidigt hittade jag tröst och lugn i min fotografering. Jag blev väldigt uppmärksam på små, vardagliga ting som hjälpte till att läka min trasiga själ. Med kameran fångade jag detaljer av min vardag och kom fram till att jag ändå har ett bra liv.

Som singelkvinna och ensamförsörjare hade jag egentligen inget val än att fortsätta som om ingenting har hänt. Jag kunde inte bara sjukskriva mig och hamna i en ekonomisk kris, med bostadslån och andra räkningar.

Det värsta som kunde hända var att hela mitt liv skulle rasa samman. Den tillfredsställelsen ville jag inte ge mina mobbare. Jag skulle ändå klara mig genom denna sorg och klara mig ur mitt livs värsta kris.

Jag är inget offer, jag är jag. Jag gillar mig själv och trivs i mitt sällskap. Gillar att vara ensam. Gillar att fotografera och skapa. Jag hämtar min styrka från naturen och slutar aldrig beundra dess storhet och skönhet.

Jag är inte klar med min sorg ännu, jag har lärt mig att leva med den. Den är en del av mig och jag har accepterat den.

Men en sak klarar jag ännu inte av: att gå förbi den arbetsplats där jag utsattes för mobbning. Jag känner obehag och hjärtklappning. Vänder bort huvudet om jag måste förbi byggnaden. Tar en dag i taget. Och körkortet ligger vackert i min hand numera.
 
Om Maria Borowski:

Maria Borowski föddes i Polen 1960 och kom till Sverige som 19-åring. Efter att ha bildat familj och lärt sig svenska pluggade hon till sjuksköterska och tog sin examen 1989. I 16 år arbetade hon som palliativ sjuksköterska, idag arbetar hon med äldre multisjuka och dementa.

Här berättar hon öppenhjärtigt om sina egna erfarenheter av mobbning på jobbet.
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: