Mobbning på jobbet: Min resa…
Min resa mot slutet av mina 16 år på en och samma arbetsplats börjar utan att jag själv varit riktigt medveten om det. I samband med ett lönesamtal tar jag tillfället i akt och säger upp mig.
Jag är faktiskt lite rädd, hjärtat dunkar hårt i bröstet och jag hör hjärtslagen i öronen, munnen är torr och jag hämtar ett glas vatten.
Jag är väl förberedd och mitt beslut är genomtänkt. Ändå känner jag mig som om jag har gjort något jag inte borde. Jag känner en konstig skuldkänsla.
Men det är inte hela sanningen. Min sanning, väl gömd under ytan, behåller jag för mig själv. Mobbning på jobbet.
Min sanning har vuxit fram under sista åren och har blivit till en börda för mig. En börda av negativa känslor, en förlorad självkänsla och kraftigt beskuret självförtroende.
Jag lät mig nästan knäckas av en person som jag var i beroendeställning till. Underordnad och överordnad. Att möta en hård och ganska hänsynslös attityd i sin arbetsvardag ger djupa sprickor och sår i själen och i självkänslan. Att möta hård kritik mot det som jag själv uppfattade som mina styrkor och vända det mot mig som mina svagheter gjorde mig väldigt förvirrad.
Min överordnade förminskade mig totalt och jag blev väldigt otrygg i min roll. Ibland hälsade hen glatt för att nästa dag inte ens bemöta min blick eller hälsa.
Min arbetsglädje försvann, jag började misstro mina kollegor, jag slutade prata på möten. Jag blev tyst. Jag försökte hålla mig undan och höll låg profil. Mina styrkor blev mina svagheter, mitt fall.
Min lojalitet mot arbetsgivaren sattes på prov många gånger men inte min lojalitet mot mina patienter och deras närstående. Arbetets art gjorde att jag kunde göra det jag är bäst på, att vårda.
Att ta hand om människor som kom in för att få specialiserad palliativ vård, att möta deras rädslor, lidande men också glädje över små saker. Att få lyssna på deras berättelser om sina liv, att vara delaktig i deras sista tid, att lära känna dem. Jag får inte nog av möten, jag är inte klar ännu. Men jag måste sluta när det är som bäst.
Nu, efter 16 år på en och samma avdelning, sitter jag med facit i handen. Jag har sagt upp mig och ingen har ens försökt hindra mig ifrån att göra det. Min erfarenhet och samlade kunskap som har kommit patienter, medarbetare, studenter till gagn under dessa år räknas inte.
Visst får jag frågan om orsaken till min uppsägning. Vet ni vad jag svarar?
– Jag har svårt att hitta mig själv här och nu efter alla förändringar och besparingar.
Istället för att ryta ifrån och berätta om den mobbning jag utsatts för.
Jag är 56 år gammal och har varit sjuksköterska sedan 1989. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval, i mitt dagliga arbete upplever jag stor tillfredsställelse och glädje. Möten med alla patienter under alla år har berikat mig och gjort mig till en bättre människa. Det är jag tacksam för.
Det som gör mig väldigt ledsen är den nedmontering av vården som ständigt pågår. Min maktlöshet i uppkomna situationer är svår att hantera. Värderingar som styr organisationen klingar falskt. Man talar om en sak men gör en helt annan.
Att ifrågasätta och vara ifrågasättande upplevs inte som positivt. Alla ska tycka lika och oliktänkande ska mobbas bort. Jag är en av dem.
Om Maria Borowski:
Maria Borowski föddes i Polen 1960 och kom till Sverige som 19-åring. Efter att ha bildat familj och lärt sig svenska pluggade hon till sjuksköterska och tog sin examen 1989. I 16 år arbetade hon som palliativ sjuksköterska, idag arbetar hon med äldre multisjuka och dementa.
Här berättar hon öppenhjärtigt om sina egna erfarenheter av mobbning på jobbet.
