Paulus VI – påven som sällan log


 
Var Paulus VI (1963-1978) en påve som aldrig log? 1969 inledde den italienske Vatikanreportern Benny Lai en bok om påven med ett foto med bildtexten: ”Ett av påvens sällsynta leenden”.

Tänk så annorlunda bilden av en påve kan vara. En påve som inte ler? Sedan fyrtio år tillbaka, när Johannes Paulus II blev påve bara 58 år gammal, har medierna bidragit till att skapa en bild av påverollen som en som ler och kramar barn. Som om det hör till påverollen!

Kanske var Paulus VI tvärtom den siste ”normale” påven? Han var inte karismatisk, han talade med en överdrivet högtidlig och inte särskilt vacker röst. Vacker var han inte själv heller, och han log nästan aldrig. Men har någon skapat dagens katolska kyrka var det han.

Det var den 21 juni 1963 som ärkebiskopen av Milano valdes till påve. Han antog namnet Paulus VI efter en två dagar lång konklav. En kort sammanfattning av vad han gör under sina femton år som påve:

1963 övertar han ledningen av Andra Vatikankonciliet, som han avslutar 1965 då han samtidigt inrättar biskopssynoden för att förlänga denna kollegiala samarbetsmodell tillsammans med världens biskopar.

1970 godkänner han dagens katolska missale, som utarbetats enligt konciliets anvisningar. Han genomför en genomgripande reform av kurian. Det är hans beslut att biskopar skall gå i pension vid 75 års ålder, samt att kardinaler som fyllt 80 år inte får rösta i påveval.

Paulus VI inleder också de moderna internationella påveresorna. Mellan 1964 och 1970 besöker han det Heliga Landet, Indien, New York, Fatima, Turkiet, Colombia, Genève, Uganda, Iran, Pakistan, Filippinerna, Samoa-öarna, Australien, Indonesien, Kong Kong och Sri Lanka.

Bland alla de kardinaler han utnämner kan man nämna de som sedan blev påvarna Johannes Paulus I, Johannes Paulus II och Benedict XVI.

Sju encyklikor

Under sin femton år som påve skriver han sju encyklikor, varav den sista var Humanae vitae (1968) om naturlig familjeplanering.

Andra halvan av Paulus VI tid som påve,1970-1978, präglas av ålderdom och sjukdom. Påven känner också sorg över samhällets och familjefrågornas utveckling och den tilltagande sekulariseringen, inte minst i hans hemland Italien.

När Italien inför skilsmässa 1970 är han i Australien. Han sänder ett budskap där han uttrycker “sin djupa smärta för den svåra skada som skilsmässan tillfogar familjen och särskilt barnen.”

Kort före sin död 1978 uppmärksammar han de tio år som gått sedan Humanae vitae:
– Det dokumentet är idag mer aktuellt än någonsin genom de sår som lagstiftningen åsamkat äktenskapsbandets helighet och okränkbarhet, och människolivets helgd i modersskötet. Därför påminner den katolska kyrkans lära gång på gång om de beklagansvärda följderna av skilsmässa och abort… De unga är de första som får lida av förändringarna i familj och moral.

Paulus VI:s helgonförklaring är oupplösligt knuten till dessa familjefrågor. Han kanoniseras efter erkännandet av ett oförklarligt tillfrisknande i Italien av ett sjukt foster som modern råtts abortera.

Modern bad om Paulus VI:s förbön för fostret som sedan, efter många svårigheter, föddes på juldagen 2014 och idag heter Amanda Tagliaferri.

Samma sak med saligförklaringen, som firades efter erkännandet av ett oförklarligt tillfrisknande av ett sjukt foster i USA 2001. Paulus VI:s helighet tycks alltså på sätt och vis vara särskilt knuten till motståndet mot abort.

Konservativ – och progressiv

Paulus VI:s strid mot skilsmässa och abort gör det lätt att se honom som ”konservativ”. Mer ”progressiv” var han när det gällde konciliet, kollegialitet och liturgi. Det var han som inrättade biskopssynoden. Nu helgonförklaras han alltså 14 oktober under biskopssynoden om unga, så som han saligförklarades under biskopssynoden om familjen 19 oktober 2014. Biskopssynoden är på något sätt hans helighets naturliga miljö!

Det var också Paulus VI som avslutade arbetet på den katolska kyrkans nya mässrit. Det var slutet på ett långt arbete, som inleddes av Pius XII:s kommission 1948-1960. Det kom till uttryck i allmänna principer i konciliets konstitution om liturgin Sacrosanctum Concilium 1963, och sedan i det långa arbetet på en konkret tillämpning.

De viktigaste inslagen var användningen av folkspråket 1965. Den romerska riten berikades också med fler bibelläsningar och fler eukaristiska böner, allt hämtat från fornkyrkans olika riter.

Paulus VI var själv djupt engagerad i liturgireformens alla detaljer. Annibale Bugnini, i många år sekreterare för rådet för tillämpningen av konciliekonstitutionen om liturgin, berättar:
– Påven har sett allt, han har följt allt, han har gått igenom allt, han har godkänt allt. Jag har tillbringat många kvällar tillsammans med honom med att gå igenom de oräkneliga och ofta tjocka mappar som låg i högar på hans skrivbord. Han läste och begrundade rad för rad, ord för ord, och antecknade med svart, röd och blå penna, och kritiserade ibland med sin egen slutledningskonst om lyckades formulera tio olika frågor på samma punt. Han sade att han slappnade av när han ägnade sig åt liturgi, och därför gjorde det vid dagens slut.

Ceremonimästaren Virgilio Noè berättar i sin dagbok att Paulus VI var extremt mån om liturgin. I januari 1970 sade påven själv:
– Jag är mycket krävande när det gäller ceremonierna. Allt måste vara perfekt. Vem skulle våga göra något på en teater som inte har förberetts i minsta detalj? Kom ihåg denna liknelse: i en orkester räcker det med en enda falsk not, för att hela koncerten skall vara förstörd.

Det var också han som införde små gudstjänstböcker som nu trycks upp inför varje påvemässa för att underlätta deltagandet i liturgin.
– Välsignade pengar, sade han till Noè, som påpekade att det var ganska dyrt.

Liturgin var en av de många frågor där Paulus VI fick i uppgift att fullborda vad konciliet påbörjat. Benny Lai berättar att under sista omröstningen på konklaven där Montini valdes till påve fick en kardinal följande fråga av en annan kardinal:
– Vad menar ni blir den nye påvens uppgift?

Den förste kardinalen svarade:
– Roncalli lämnade portarna på vid gavel när han dog. Ers eminens håller säkert med mig om att portar som inte säkras, slår fram och tillbaka. Detta blir Montinis uppgift.

Men, kommenterar Lai som återger berättelsen, det är inte lätt att säkra portar när vinden blåser allt starkare. Man måste beräkna krafter och motstånd och slå in spikarna på rätt ställen.

Han tillfogar – och han skriver alltså redan 1969:
– Paulus VI är en påve vars öde det är att vara olycklig.
 
Olle Brandt
Foto: Faksimil Youtube
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: