Requiem med vulkanisk kraft


 
I mars 1837 fick Hector Berlioz ett ministeriellt uppdrag på ett Requiem, att framföras i juli samma år. Arvodet var 4 000 francs.

Några dagar före uppförandet kom återbud från regeringen. Firandet skulle inte bli av, kontraktet var upphävt och arvodet innehölls. Men i oktober var det dags för en dödsmässa för en fransk general som dödats i Algeriet. Krigsministern såg i nåd till Berlioz’ Requiem.

Så den 5 december kom ögonblicket då detta nymodiga, fullblodsromantiska, gigantiska och visionära verk hördes och togs emot med entusiasm av publiken.

Heine kallade Berlioz ”en antediluvial fågel, en kolossal näktergal, en lärka så stor som en örn”. Berlioz var fascinerad av requiemtextens vulkaniska kraft och ville motsvara den med musikaliska resurser: Ett uppbåd av körsångare, stor orkester, 36 extra blåsare och åtta trummor.

Och i slutet av sitt liv valde Berlioz sitt Requiem som det han ville spara om så allt annat av hans produktion skulle gå förlorad.

Från pianissimo till fortissimo rör sig Berlioz musik till texten. Den är verkligen av vulkanisk makt med sina kast från inåtvänd fruktan och klagan inför domsslutet till utbrott av extatisk hyllning och lovsång till alltets Herre.

Ett Yttersta-Domslandskap växer fram i musiken, en tonal motsvarighet till sengotikens stora målningar med samma motiv, med ömsom fasaväckande, ömsom lyckobringande detaljer i framställningen.

På Bergenfestivalen i år framfördes verket i Grieghallen i Bergen och spelades in. Ett uppbåd av norska och engelska sångare och musiker svarar för ett ungdomligt och fräscht uppförande.

Kanske hade man önskat en annan och mindre torr akustik, men inspelningen på 80 minuter är fin och kraftfull och tål att avnjutas.
 
Kaj Engelhart
 

Hector Berlioz: Grande Messe des Morts, op. 5, H 75
Sångare, körer och orkester, dir. Edward Gardiner
Chandos Super Audio CHSA 5219 (Naxos)
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: