Kyrkorna i Pakistan är tysta


 
Nyligen kunde vi ta del av den glädjande nyheten att Asia Bibi friats i Pakistans högsta domstol. Inte långt därefter blev det känt att islamistiska grupperingar i Pakistan genom hot och hot om våld lyckats förhindra frisläppandet.

Asia Bibi dömdes till döden 2010 för hädelse mot islams profet Muhammed, efter att hon attackerats då hon drack vatten ur samma mugg som en muslim.

Nu är hon alltså friad – och ändå inte. Hotet från islamisterna är så stort att till och med de kristna kyrkorna i Pakistan ber sina trogna att inte engagera sig i diskussioner eller på annat sätt ”provocera” islamisterna.

Det var budskapet i katolska domkyrkan i Lahore, i mässan söndagen efter Asia Bibis frikännande:
– Engagera er inte i några som helst religiösa diskussioner, varken på jobbet eller med era vänner. Respektera andra för att främja fred och frid. Spela en positiv roll och förbli starka i er tro, sa pater Inayat Bernard till de troende.

Det är naturligtvis mycket svårt, rentav omöjligt, för katoliker och andra kristna i det fria väst att förstå vad de kristna i Pakistan och länder med liknande lagstiftning tvingas utstå. Det finns givetvis en pastoral omsorg bakom pater Bernards uppmaning till de troende. Kyrkan i Pakistan befinner sig i en fruktansvärt svår situation, och måste göra allt för att skydda sitt folk i en förföljelsens och hatets tid.

Ändå väcker hans ord bestörtning, i synnerhet när han uppmanar de kristna att ”respektera andra”. På vilket sätt har de kristna i Pakistan varit respektlösa mot sin omgivning? Det räcker ju med att en kristen alls existerar för att landets islamister ska uppfatta det som respektlöst, och börja skrika ut sitt hat.

Man ställer sig frågan: Var går gränsen mellan försiktighet och fullkomlig kapitulation? Kanske står vi inför ett scenario där kyrkorna i Pakistan slår igen, för att inte riskera att det provocerar omgivningen när de kristna samlas till mässa.

I praktiken betyder p Bernards uppmaning att en kristen i Pakistan inte längre ska stå upp för sin tro. Inte längre ska kräva samma rättigheter som andra. Inte får berätta om sin tro eller om evangeliet.

Då har det islamistiska förtrycket gått väldigt långt.

I samma anda har de kristna kyrkorna i Pakistan hittills inte velat kommentera fallet Asia Bibi. Det är så tyst att man kan höra en knappnål falla. Inte undra på då att hon och hennes familj i desperation vänder sig bort från hemlandet, mot religionsfrihetens Europa, för att få hjälp.

Även om ingen – ännu – har sagt det högt så ligger det nära till hands att anta att Asia Bibi och hennes familj känner sig oerhört svikna av de kristna kyrkorna i Pakistan.

Möjligen – förhoppningsvis – kan Asia Bibi få asyl i Italien. Italienska UD säger att de är beredda att agera så snart den italienska regeringen fattat ett beslut.

Det är uppenbart att de kristna kyrkorna i Pakistan har en ytterst svår lina att balansera på. Man vill inte sticka ut hakan – och det bör man kanske inte heller göra. Troligen skulle de kristna råka ännu värre ut om kyrkans representanter höjde tonläget och på allvar började ställa islamisterna till svars.

Men islamismen är inte bara ett hot mot Asia Bibi och hennes familj, utan mot alla fritt tänkande människor – kristna som icke-kristna.

Att Asia Bibi nu möjligen kan komma att välkomnas i Italien är en början. Men det räcker inte. Inte på långa vägar.

Kyrkorna i Pakistan är tysta. Om det är rätt eller fel är sannerligen inte lätt att avgöra. Lätt att veta är dock detta: Vi andra – världen – får inte tystna. Vi måste tala när de förföljda kristna tystnat.
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: