Den sköra Sidenvägen mellan Rom och Kina

Charlotta Smeds
Charlotta Smeds, redaktionschef Vatican News
 
Avtalet mellan Heliga Stolen och Kina i mitten av september ledde till splittrade reaktioner. Å ena sidan de glada som säger att det här är ett genombrott i och med att det är ett officiellt erkännande av påvens auktoritet av en regering som avbröt alla diplomatiska förbindelser med Heliga Stolen för nästan 70 år sedan.

Å andra sidan de som undrar hur Vatikanen kan göra en överenskommelse med en ateistisk regim som vill ha kontroll över kyrkan i landet.

Påven Franciskus agerar i evangelisk anda. Han vill med avtalet bidra till försoning för att övervinna sår i det förgångna. Han vill att alla katoliker ska känna sig förenade med påven och sinsemellan.

Katolikerna i Kina är nämligen uppdelade i de som tillhör den Patriotiska kinesiska katolska föreningen, som grundades av regeringen 1957 för att kontrollera katolikernas aktiviteter i Kina och som inte erkänner påvens primat, och den så kallade underjordiska katolska kyrkan, trogna påven och som agerar klandestint.

Den första gruppen räknar omkring 4 miljoner troende, den andra 16 miljoner. Även om den är tvungen att agera i lönndom är det den underjordiska kyrkan i Kina som växer mest. De utför cirka 100 000 dop om året sedan 1980, enligt AsiaNews, det Påvliga Missionsinstitutets hemsida.

Många är nu de frågor som föds spontant hos dem som har följt katolikernas situation i Kina de senaste årtiondena. Vad kommer att hända med de över 30 underjordiska biskoparna och deras präster?

Vad vet vi om avtalet, som undertecknades i Peking? Vi vet att de sju biskoparna som vigdes olagligt utan Roms godkännande, försonats med Rom och exkommuniceringen har hävts.

Vi vet att påven med avtalet accepterar den kinesiska processen för val av biskopar inom den patriotiska föreningen. Kandidaten måste sedan ha påvens slutliga godkännande. Påven kan enligt avtalet utöva sin vetorätt om kandidaten inte är lämplig, men det är inte han som väljer biskopen.

Vi vet även att den apostoliska prefekturen i Chengde, har höjts till hjälpstift under ärkestiftet Peking. Avtalet presenterar denna förändring som påvens vilja.

Några tolkar det som en historisk hämnd från Roms sida. Platsen är knuten till att Kinas kejsare tyckte att ”Roms kejsare” la sig i och ifrågasatte kejsarens, idag partiets, absoluta makt. Rom, å andra sidan, understryker att syftet med avtalet endast är pastoralt i viljan att främja alla katolikers enhet i Kina.

Men trots den pastorala aspekten är förbindelserna sköra som en silkestråd på det politiska och diplomatiska planet. Påvens önskan är naturligtvis inte att söka en kompromiss med de rikare och starkare, trots att kyrkan anklagas för att välja de starkastes sida, med tanke på Kinas roll i världen idag.

En känslig punkt är de diplomatiska förbindelserna mellan Kina och Heliga Stolen som avbröts 1952, tio år efter undertecknandet. Den kinesiska regeringen har upprepade gånger sagt att ett avtal med Rom är bara möjligt om Heliga Stolen först avbryter sina diplomatiska förbindelser med Taiwan. Men den katolska kyrkans frihet i Taiwan säkerställer en konkret koppling till kontinentens katoliker och gynnar föreningen mellan ön och fastlandet.

Sedan det Andra Vatikankonciliet har kyrkan i Taiwan stött trons utveckling i den kinesiska kulturen och språket. Att Vatikanen bryter med Taiwan skulle vara förödande för kyrkan i Kina.

De underjordiska biskoparnas och prästernas öde är huvudfrågan för stunden. Riskerar de i sin trohet till påven, att agera olovligt i förhållande både till staten och Rom? Ger kyrkan dem rätt att vägra tillhöra föreningen? Och kommer Rom åter förvalta de, enligt Heliga Stolens årsbok, 144 katolska stiften i Kina, eller gäller den patriotiska föreningens 96 stift?

I glädjen att se den andliga Sidenvägen mellan Kina och Rom tålmodigt öppnas inväntar vi resultatet av avtalet i praktiken. Svar får vi tids nog.
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: