Korset – en stötesten

Ett kors till stöd för förföljda kristna? Det borde inte vara en stor sak, men för Helena Edlund, präst i Svenska kyrkan, blev det början på en lång mardröm. Nu berättar hon själv i Katolskt magasin vad som hände efter Facebookgruppen Mitt kors.

Sommaren 2016 startade Helena Edlund, tillsammans med två andra präster i Svenska kyrkan, Facebookgruppen Mitt kors till stöd för förföljda kristna. Under hashtaggen #mittkors skulle människor kunna lägga upp bilder på sina kors för att visa sitt stöd för världens förföljda kristna.

Idén att lansera Mitt kors väcktes efter den bestialiska attacken på f Jacques Hamel, som mördades av IS-terrorister medan han firade mässa i sin församling i Saint-Étienne-du-Rouvray i Frankrike.
– Det var jag och Annika Borg och Johanna Andersson som satt och pratade om detta fruktansvärda som hänt, och det gick ju rakt in i oss eftersom vi själva är präster. Och så började vi tala om att vi ville göra något. Det var då vi kom på att vi kanske skulle starta en Facebookgrupp. En plats där människor kunde lägga upp bilder på sina kors och på det sättet visa sitt stöd för förföljda kristna, berättar Helena Edlund.

Mitt kors blev en succé direkt vid lanseringen den 31 juli 2016. På bara några veckor hade man 15 000 medlemmar.
– Ingen av oss hade väl trott att vi skulle få så stort gehör och det kändes verkligen bra. Det märktes att människor verkligen kände för detta, att stödet för kristna var stort. Det tyckte vi förstås var fantastiskt. Människor lade upp bilder, men också små berättelser om vad korsen betytt för dem, det var oerhört starkt.

Men sedan började det komma kritik också, och från ett ganska oväntat håll.
– Ja, det kom kritik från ledande personer inom Svenska kyrkan. De ville göra Mitt kors till en politisk fråga. Det var ganska chockerande, faktiskt, säger Helena Edlund.

En av de hårdaste kritikerna var en av Svenska kyrkans kommunikatörer som i ett Facebookinlägg skrev:

”Alltså, jag vet inte. Det här med att kristna plötsligt ska börja bära kors som tecken för och emot nåt. Det är väl inget nytt egentligen, men uppmaningen känns uppviglande och okristligt i de motsättningar som redan råder.”

Vi frågar Helena Edlund hur hon tänker kring att han beskriver uppmaningen att bära kors som okristligt:
– Det är för mig fullkomligt ofattbart. För en kristen människa finns det en sak som aldrig kan bli problematiskt och det är just korset. Utan korset är den kristna tron omöjlig. Har man problem med korset kanske man bör fråga sig själv varför man känner som man gör.

Kommunikatören erkände sedan att han själv också bär kors, och att han gör det med stolthet. Men han menade att han bar korset ”med. Inte emot.”
– Vad han menade vet jag ju inte, men i praktiken innebar det att han gjorde skillnad på sig själv och på oss tre kvinnliga präster som startade Facebookgruppen. Vi var liksom kristna på fel sätt, enligt honom, säger Helena Edlund.

En högt uppsatt präst i Svenska kyrkan höll med kommunikatören och skrev på Facebook att Helena Edlund, Annika Borg och Johanna Andersson hade en ”dold tankefigur”. Hon valde att kalla initiativet för en aktion med ”glidande identiteter”.
– Ja, vad ska man säga? Det verkade som om vissa helt enkelt inte ville acceptera att det inte fanns ett politiskt syfte bakom initiativet.

Varken Helena Edlund, Annika Borg eller Johanna Andersson tillhör Svenska kyrkans ”vänsterfalang”, och Helena Edlund menar att det räckte för att råka illa ut.
– Att vi drogs i smutsen och hängdes ut som något slags extremister handlade nog mer om att vi ifrågasatt att Svenska kyrkan påfallande ofta driver just vänsterpolitiska frågor, säger hon.

Medierna var inte sena att haka på uppståndelsen kring Mitt kors. Aftonbladet publicerade på kultursidan men satirbild, signerad Pontus Lundqvist. Bilden visade en man som har ritat ett kors på hakan. “Det är som att folk vill missförstå”, säger han. Och under finns hashtaggen #mitthakkors.
– Många av gruppens medlemmar tog enormt illa vid sig. De ville visa stöd och solidaritet med världens förföljda kristna men blev anklagade för främlingsfientlighet och kopplade till nazism, säger Helena Edlund.

Den 14 augusti valde en av de tre initiativtagarna, Johanna Andersson, att begära utträde ur Svenska kyrkan. I en intervju med Katolskt magasin förklarade hon då att hon inte längre orkade med mobbningen och förföljelserna från andra kyrkliga företrädare.

Helena Edlund känner med sin forna prästkollega. Och under de två år som gått har hon själv fått känna på både mobbning och förföljelser.
– Först var jag sjukskriven en tid. När jag kom tillbaka till min arbetsplats fick jag höra att jag var en duktig och omtyckt präst, men att mitt vikariat var uppsagt. Den fasta tjänst jag utlovats skulle annonseras ut externt. Orsaken var att medierna skrivit om mig i negativa ordalag, berättar hon.

När hon påpekade att hon, efter mer än två år som vikarie i församlingen, var fast anställd, hävdade man att anställningsavtalen daterats ”fel” och därför inte skulle gälla.
– När jag sökte ”min” utannonserade tjänst och åberopade förtur enligt LAS, drog församlingen tillbaka tjänsten. Man slutade helt enkelt betala ut lön och plockade ihop alla mina ägodelar i fyra flyttkartonger, säger hon.

Fackföreningen Kyrk-A, där hon och majoriteten av landets svenskkyrkliga präster är organiserade, inledde en tvist med församlingen. Facket krävde dock inte att församlingen skulle följa lagen och betala lön under tiden, berättar Helena Edlund:
– Det innebar förstås att ekonomin blev lidande. Två dagar före julafton erbjöds jag en ekonomisk kompensation men summan var så symbolisk att fackets jurist inte ens vidarebefordrade erbjudandet till mig.

Det Helena Edlund först trodde skulle bli en enkel arbetsrättslig fråga, blev istället början på en nästan två år lång juridisk tvist. Eftersom facket vägrade driva fallet till Arbetsdomstolen har hon tvingats att själv bekosta processen.

Trots att Helena Edlund mådde oerhört dåligt av den mobbning hon utsattes för, vägrade hon att ge upp. Dessutom har hon också mötts av ett enormt stöd från många i sitt eget samfund.

En del i läkeprocessen har varit att skriva om det som hände, och resultatet blev boken Konsten att överleva Svenska kyrkan, som gavs ut tidigare i år. Smålandspostens Jacob Sidenwall skriver i sin recension:

”Helena Edlund pekar med sin bok på de områden som kyrkan minst vill visa upp. Hon gör det i förhoppning om att det som varit ett andligt och formande hem för generationer av svenskar inte skall överges. Hon avslöjar också vad en maktapparat som inte bryr sig om värdighet kan göra mot en ensam människa. Boken är väl värd att läsa för den som vill sätta sig in i de senaste årens debatt kring Svenska kyrkan – eller för den som vill läsa en annorlunda samtidsskildring av obesvarad kärlek.”

Och Helena Edlund älskar sin kyrka. Hon vägrar ge upp. Idag, två år efter Mitt kors, arbetar Helena Edlund i en ny församling. Idag, två år efter Mitt kors, har hon visat att hon är en överlevare.
 
Text: Bitte Assarmo
Foto: Jiang Millington
 

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: