Gloria för musicerande änglar

 
I musikbiblioteket i klostret Einsiedeln i det vackra schweiziska föralpina landskapet ligger en handskrift med musik från 1750-talet. Ett ”Gloria in Excelsis Deo del Sig. Gio Bach a quattro concertata con sinfonia”, det vill säga Gloria av Johann Christian Bach för fyra solister, kör och orkester.

Kompositören, Johann Sebastian Bachs yngste son, var född 1735 och bröt radikalt med fadersarvet. Dels verkade han som den ende av sönerna utomlands, dels blev han katolik. Mozart beundrade honom.

På 1750-talet var han domkyrkokapellmästare och organist i katedralen i Milano. Som sådan skulle han skriva kyrkomusik. Bland hans verk finns detta Gloria i G-Dur, ett verk i tidens behagfulla, ljust optimistiska, galanta stil.

Det består av nio fristående satser, motsvarande verserna i mässans Gloria. Nio arior, duetter, trios och körer som avlöser varandra. Därtill ett elegant, filigranartat orkesterackompanjemang som låter de olika instrumenten – stråkar, flöjt, oboe, fagott – framträda tillsammans och ibland i lekfulla solon.

Här finns inget djupsinnigt eller teologiskt tolkat. Satserna, eller ariorna, är självständiga och i olika tempi, charmigt hopkomna och instrumenterade, lekfullt och infallsrikt varierade, en glädje för öra och hjärta.

Hade Bibelns himmelska härskaror prisat Gud i höjden på 1750-talet, hade det nog låtit så här. Nu får Kammarkören i belgiska Namur, solisterna och instrumentalisterna i Les Agrémens under barockspecialisten Wieland Kuijken tolka dem i en nyutgiven inspelning från 2002.
 
Kaj Engelhart
 

J. C. Bach: Gloria
Choeur de Chambre de Namur, Les Agrémens, dir. Wieland Kuijken
Ricercar Outhere 128 (Naxos)