Älskad svensk adventspsalm skrevs av katolsk präst

Den är en av Sveriges mest sjungna adventspsalmer. För många blir det inte adventstid “på riktigt” förrän tonerna av Hosianna, Davids son ljuder i kyrkorummet. Här berättar vi mer om den älskade psalmen – nr 122 i Cecilia – och om mannen som skrev den.

Georg Joseph Vogler – även kallad Abbé Vog­ler – var född den 15 juni 1749 i Würzburg, Innerer Graben. Hans far, Jared Vogler, var fiolbyggare och instrumentmakare.

So­nen visade tidigt en enastående talang och ett stort intresse för musik. Musiken förblev hans stora sidointresse medan han studerade juri­dik och teologi i Würzburg och Bamberg.

När han presenterades för kurfursten Pataline Karl Theodor i Mannheim fick han anställningoch började komponera musik. På 1770-­talet studerade han för violoinisten Giovanni MariaMartini, även kallad Padre Martini, i Bologna.

1786 kallades Abbé Vogler till Gustav III:shov i Sverige. Där anställdes han anställdes musikdi­rektör vid Kungliga Operan. Eftersom han inte bara var kompositör utan även pedagog blev han också kronprinsens musiklärare.

Enligt kontraktet skulle Vogler komponera minst en opera om året, men komponerandet stod inte i centrum för honom under åren i Sve­rige. Efter fem år hade han enbart skrivit en opera, Gustav Adolf och Ebba Brahe (1788) med text av lyrikern och tidningsredaktörenJohan Henric Kellgren.

Istället låg hans fokus på konsertverksamhet och undervisning. Den första orgelkonserten gav han redan i juni 1786 i Uppsala domkyrka. När han 1798 gav sina avskeds­konserter var de nummer 99 och 100.

Verk om Kristi lidande

Psalmen Hosianna, Davids son komponerade han omkring 1795, ursprungligen för fyrstäm­mig blandad kör och orgel. Musikstycket var en del av ett verk om Kristi lidande.

Verket uruppfördes i S:ta Clara kyrka i Stockholm av Vogler själlv på Palmsöndagen den 20 mars 1796. Hosianna ingick som andra satsen av tio.

Genom Gustav III:s toleransedikt 1781 hade det blivit möjligt för utländska katoliker boen­de i Sverige att utöva sin tro. Eftersom Abbé Vogler var katolsk präst engagerade han sig iden katolska församlingen i Stockholm.

Vid denna tid hade församlingen färre än 2 000 medlem­mar. Där firade han mässan och övriga sakra­ment och var en stor tillgång för församlingen.

Det accepterades av kungen. Många fann det dock opassande att en katolsk präst kunde vara musikdirektör vid operan.

Virtuos

Vogler var en erkänt virtuos organist, och han tyckte om att improvisera fram olika ljudbilder och effekter på orgeln. Han var också mycket intresserad av folkmusik. Han skapade gärna olika variationer av kända folkmelodier. Det fick andra tonsättare – bland andra Mozart – att kalla honom för charlatan.

Det stora intresset för folkmusik fick Vogler att ge sig ut på många resor utomlands. Där sökte han efter vad han kallade ofördärvad folkmu­sik och spår efter forntida musik.

Hans resor sträckte sig över Spanien, Grekland och Arme­nien till avlägsna områden i Afrika och Asien. Han besökte till och med Grönland, något som avspeglades i hans senare kompositioner.

1799 lämnade han Stockholm för gott och bosatte sig i Tyskland. Där fick hans kompositioner större uppskattning. I början av 1800­-ta­let tillbringade han en tid i Wien, där han blev bekant med både Beethoven och Haydn.

Tillbaka i Tyskland

Efter att han lämnat Wien 1804 fortsatte Vog­ler att resa runt i Tyskland. När Ludwig i, her­tig av Hessen­Darmstadt, erbjöd honom an­ställning bosatte han sig i Darmstadt. Där öppnade han sin tredje musikskola.

Flera av Voglers elever blev senare själva skickliga tonsättare.En av de mest kända, Carl Maria von Weber,l är ha yttrat att Vogler var en skickligare pia­nist än självaste Beethoven.

Abbé Vogler blev kvar i Darmstadt och fort­satte att arbeta hårt under resten av sitt liv. Den 6 maj 1814 avled han hastigt av ett slaganfall.

Bland hans verk kan – vid sidan av vår advents­psalm – nämnas 19 operor, fyra baletter, kam­marmusik, verk för orgel och verk för kör och orkester samt tre symfonier.

Bitte Assarmo

%d bloggare gillar detta: