Samtal med människor av annan tro

Där de kristna är i minoritet. Påve Franciskus hälsar på buddistiska representanter vid ett interreligiöst möte i Dhaka i samband med den apostoliska resan till Bangladesh i slutet av 2017.

År 2019 blir på många sätt präglad av interreligiös dialog inom Katolska kyrkan. Flera av påve Franciskus kommande resor planeras till länder där katoliker är i minoritet och Stockholms katolska stift ligger i startgroparna för att lyfta fram religionsdialogen ännu tydligare. Katolskt magasin återkommer under året med artiklar som berättar om denna dialog, på både globalt och lokalt plan. Men först ställer vi den grundläggande frågan: Varför är religionsdialog nödvändig? 

Längtan efter Gud finns nedlagd i människans hjärta, ty hon är skapad av Gud och för Gud. Gud upphör aldrig att utöva dragningskraft på människan, och det är bara i Gud som människan finner sanningen och den lycka hon oupphörligen söker. 

Så står det i början av Katolska kyrkans katekes (KKK §27). Det betyder att varje människa, i varje tid och varje kultur, bär med sig ett avtryck av Skaparen i sin själ. I sin barmhärtighet skapar Gud människan, uppehåller hennes liv på jorden och tar till slut emot henne när hon dör, ”i en evig omfamning”, som påve Franciskus sade i en audiens en gång. 

Gud skapar människan till sin avbild, ett slags Gud i det lilla formatet, och han håller kontakten med henne. Han tilltalar henne, gör sig upplevd av henne, svarar – ibland direkt – på hennes längtan efter honom, på det mest oförutsedda sätt, oväntat, diskret, men tydligt – bara hon uppfattar signalen. Hon möter Gud speglad i hans fantastiska skapelse, i naturen, i medmänniskan och hennes skapartalang, som är en del av gudslikheten. I musik och allt vackert och skönt, all god energi, all barmhärtighet och kärlek som människan förmår visa – vilket är allra mest likt Gud själv. 

Katekesen fortsätter: Människorna har på många sätt försökt uttrycka sitt sökande efter Gud genom sina trosföreställningar och sin religiösa praxis (bön, offer, kult, meditation etc). (KKK §28) 

Frälsningen räcks åt alla 

Gud vill att alla människor skall bli frälsta. Därför har han sänt sin son i världen, sann Gud och sann människa, för att frälsa människorna. Alla människor. Inte beroende på om de vet om det eller inte, utan som ett faktum. Vi kristna vet om det och är skakade, häpna och lyckliga över den insikten. Och frälsningen gäller alla människor. 

Frälsaren vill att alla människor skall bli räddade (jämför 1 Tim 2:4). De som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst. 

Så heter det i Lumen gentium (Folkens ljus, §16), Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan. Gud talar till människan i varje tid, i varje kultur, i varje del av världen. Människan uppfattar Guds tilltal och svarar på sitt sätt, på sitt språk, med sin mentalitet och utifrån sin kultur. Några teologer säger att när människan ber, är det just för att Gud har tilltalat henne, och hennes gudslikhet låter henne svara på tilltalet från Gud, för hon har uppfattat det och det har rört vid henne. Gud tog första steget. 

Gåva av grannar. År 1219 begav sig S:t Franciskus till Egypten för att vittna om sin tro för sultanen Malik al-Kamil. Sultanen blev väldigt förtjust i Franciskus och gav honom ett lejdebrev, för en tryggt återresa till frontlinjen och korsfararnas läger. Den fransiskanska kommunitten i Amsterdam fick tavlan som gåva av den lokala muslimska församlingen.

Samma längtan i alla religioner 

Det är därför vår kyrka uppmanar oss att söka dialog med människor av andra traditioner och religioner. Vi skall älska dem, så som Gud älskar dem. Vi skall upptäcka att deras svar på Guds tilltal har ett värde. Som Andra Vatikankonciliet uttrycker det i Nostra Aetate (I vår tid), deklarationen om de icke-kristna religionerna: 

Från forntiden och intill våra dagar finner man hos de olika folken en viss uppfattning om den heliga kraft som är närvarande i allt skeende och i det mänskliga livets händelser, ja somliga av dem har erkänt ett Högsta Väsende eller till och med en Fader. Denna insikt och detta erkännande genomsyrar deras tillvaro med en innerlig religiös känsla. I samband med kulturens framsteg försöker religionerna dock svara på dessa frågor med mera nyanserade begrepp och på ett mera förfinat språk. (Nostra Aetate 2) 

Deklarationen talar i första hand om vår närhet till judendomen och islam som liksom vi bekänner en enda Gud. Men dokumentet går också in på några andra av världsreligionerna: 

Så i hinduismen, där människorna utforskar det gudomliga mysteriet och uttrycker det med en outtömlig rikedom av myter och med skarpsinniga filosofiska utredningar och söker spränga vår tillvaros trånga gränser genom olika former av asketiskt liv eller genom djup meditation eller genom tillflykt till Gud i kärlek och tillit. I buddhismen erkänns alltefter dess olika former denna föränderliga världs radikala otillräcklighet och förkunnas en väg på vilken människorna, i from och förtröstansfull anda, förmår att antingen uppnå ett tillstånd av fullkomlig befrielse eller att – vare sig genom eget bemödande eller med stöd av en högre makt – nå fram till den högsta upplysningen. Så bemödar sig även andra religioner överallt i världen att på olika sätt möta människohjärtats oro genom att erbjuda vägar, det vill säga läror, levnadsregler och heliga riter. (Nostra Aetate 2) 

Pax et bonum. Sedan 1986, då påven Johannes Paulus II sammankallade ledare för världsreligionerna till en gemensam fredsbön i Assisi, har det regelbundet hållits interreligiösa möten i staden för att främja religionsdialogen.

Kyrkan uppmanar till dialog

Allt ifrån Andra Vatikankonciliet – alltså i mer än femtio år – har påvarna Paulus VI, Johannes Paulus I, Johannes Paulus II, Benedikt XVI och nu även Franciskus upprepat sin maning till oss att öppna oss för dem med en annan tro än vår, lyssna till deras religiösa erfarenhet, med glädje berätta om vår egen tro och skapa en värdig, respektfull, vänlig, ja kärleksfull relation till dem. Det gäller oss alla, var vi än bor och hur vi än lever. Erfarenheten visar att dialogen skapar kontakt och vänskap, den lär oss något om andra och den låter oss fördjupa vår egen tro. 

Hur dialogen bör se ut antyder påve Franciskus i ett tal från 2014: 

Autentisk dialog förutsätter också en förmåga till empati. Om dialogen skall äga rum, måste empati finns. Vi utmanas att lyssna inte bara till de ord som andra säger, utan den ordlösa kommunikation som kommer ur deras erfarenheter, deras hopp och strävanden, deras kamp och deras djupaste farhågor. En sådan empati måste vara frukten av vår andliga insikt och personliga erfarenhet, som får oss att se andra som våra bröder och systrar, och att ”höra”, i deras ord och bortom deras ord och handlingar, vad deras hjärtan vill uttrycka. På det sättet kräver dialogen av oss en verkligt kontemplativ anda av öppenhet och mottaglighet för den andre. 

Det låter som högt ställda krav, men är egentligen inget annat än vad som gäller i allt umgänge mellan människor. Mellan barn och vuxna, mellan äkta makar, mellan vuxna i olika situationer. Så blir vår egenskap som skapade till Guds avbild synlig och kännbar, för andra och för oss själva. 

Kaj Engelhart

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: