Fader Antounius vill bygga broar

– Jag har alltid varit en kyrkans son! Med de orden sammanfattar fader Antonius Almaleh sitt 42-åriga liv från barndomen i Irak till den nya tjänsten som kaldeisk präst i Södertälje. Däremellan finns skolåren, Franciskanorden, jobben, de teologiska studierna, äktenskapet. Vilket uppdrag var egentligen hans?

Den här eftermiddagen pendlar den nyvigde prästen Antonius Almaleh mellan två samlingar för barn med gudstjänster och lekar. Först är han i Jungfru Marias kyrka i Hovsjö, Södertälje, och därefter i Mikaelikyrkan i Skärholmen. Däremellan tar han sig tid att berätta en stund om sin väg bakåt och framåt.

Hans prästvigning i Södertälje i början av december förra året har väckt viss uppmärksamhet, Han är nämligen den förste kaldé som vigts till präst i Sverige av en kaldeisk biskop. Jungfru Marie kyrka var överfylld med kato- liker från hela det katolska stiftet. Bland dem fanns många som stått vid fader Antonius sida under årens lopp.

Biskop Saad Sirop Hanna, apostolisk visitator för kaldéer i Europa och ansvarig för den kaldeiska missionen i Södertälje, var den som prästvigde fader Antonius med stiftets biskop Anders Arborelius tätt vid sin sida. Vigningsakten inleddes med att fader Antonius hustru Hanna med klar och tydlig röst förklarade sin vilja att stödja sin man i hans nya gärning. Först därefter kunde vigningen, som skedde enligt kaldeisk rit på kaldeiska, arabiska, engelska och svenska, inledas. Bland de närvarande fanns också många från andra kyrkor och samfund, varav era hörde till fader Antonius tidigare arbetskamrater på studieförbundet Bilda.

– Det var överväldigande, säger fader Antonius med uppenbar glädje. Min hustru, mor och bröder, biskop Saad och biskop Anders som betytt så mycket för mig, min forna studiekamrat domprosten fader Than Duc Nguyen, en stor grupp präster och alla vänner som sjöng, bad, tjoade och kramade mig och applåderade.

Lång tid av tvekan ck sitt slut

Efter lång tvekan hade fader Antonius alltså gått i mål. Nu fortsätter vandringen. Den startade i Ankawa i norra Irak. Familjen, mamma, pappa och tre söner, var kristen. En dag vände allt. Pappan, som var läkare, avrättades av regimen och familjen flydde med tiden.

Antonius var fjorton år när han kom till Sverige och kunde genast hoppa in i en grundskola i Östergötland. Efter gymnasiet sökte han sig till franciskanbröderna i Jonsered och stannade i nästan åtta år. Under den tiden studerade han på Sankt Sigfrids prästseminarium och i Asissi.

– Av hälsoskäl ville jag avvakta med att fatta livslånga beslut, som att avlägga eviga löften och träda in i prästämbetet. Jag beslöt därför att träda ut. Under de närmaste åren arbetade jag i stället med kommunala uppdrag och på studieförbundet Bilda.

– Men Vår Herre hade en plan, fortsätter fader Antonius och ler stort. När biskop Saad bad mig att räkna upp alla mina skäl för att inte bli präst blev det klart och tydligt för mig vilken som är min väg. Jag ville inte längre fly, som Jona i Bibeln. Mitt val byggde inte på känslor utan på kärlek till Kristus och lydnad mot kyrkan. Din nåd är mig nog.

Brobyggare för nya generationer

Fader Antonius huvuduppdrag som kaplan i Jungfru Marias kyrka i Hovsjö är undervisning för över tvåhundrafemtio barn och vägledning för cirka sjuttio registrerade ungdomar. Ytterligare ett uppdrag gäller språket. Han har redan varit med och översatt den kaldeiska mässordningen till svenska och fortsättning följer. Predikningar skriver han först på svenska innan han översätter.

– Den kaldeiska gruppen är en naturlig del av Stockholms katolska stift och Sankt Ansgars församling. Jag vill försöka vara en brobyggare för den generation som växer upp här och har svenska som första språk. För att de ska kunna tillgodogöra sig den kaldeiska liturgin och traditionen sker därför all barnundervisning på svenska. Men det viktigaste är att förmedla Guds ord, kärleken till Kristus och kyrkans lära. Att be och att få förböner.

Så här avslutades förbönerna under fader Antonius prästvigning:

För vår kaldeiska gemenskap i Sverige, att den må vara en levande gemenskap i tron och sprida Kristi kärleks väldoft, försoning och frid till alla. Vi ber dig, Herre. Amen

Kerstin Elworth