Filmrecension: Aniara
Regi: Pella Kågerman & Hugo Lilja
I rollerna: Emelie Jonsson, Arvin Kananian, Bianca Cruzeiro
Svensk premiär: 1/2 2019
Recensenter har talat om en ”mästerlig apokalyptisk klimatrysare”, en svensk film ”av internationell klass”. Om jag inte innan jag såg filmen återvänt till originalet, Harry Martinsons text från 1956, kanske jag varit mer positiv. Men nu hade jag igen påmints om ett språk utan like:
Goldondern Aniara stängs, sirenen ger signal
för fältutstigning enligt känd rutin
och gyrospinern börjar att bogsera
goldondern uppåt emot zenits ljus.
I Martinsons version vägs orden på guldvåg och vi handleds varsamt av författarens alter ego: mimaroben som sköter miman, den enda förbindelselänken mellan oändligheten och Doris dalar (jorden). I filmen har den klämkäcka ”MR som jobbar som mimarob här på Aniara” tagit över.
Mycket i originalversionen finns naturligtvis kvar. Jorden har strålningsförgiftats, människor evakueras rutinmässigt till Mars. Så händer det som inte kunde hända. Chefone och hans mannar tvingas till en nödgir, kommer ur kurs och kastas ut i tomma rymden. Aniara blir en sarkofag.
Om filmen inte innehållit så mycket såpadramatik, om Martinsons expressiva språk bevarats – då hade jag kanske varit mer positiv. Nu känns Aniara mest som en rymdfilm som jag klarar mig utan.
Margareta Murray-Nyman
