Religiös dialog i praktiken – reflexion från en mänsklig skyddsmur

Fredag lunch. Solen spelar på muren till Stockholms moské, och bland den lilla handfull människor som redan har kommit upptäcker jag Eva-Britt, en bekant från judiska församlingen. Vi är båda här för att vara med i den mänskliga skyddsmur som ska omge moskén under fredagsbönen idag. 

Bakom aktionen står två judiska män, Mattias Schain och  Samuel Sjöblom, båda med i gruppen Progressiv judendom i judiska församlingen, som mindes hur muslimer slöt upp i en liknande skyddsmur runt Stockholms stora synagoga för några år sedan. Medan vi står och pratar kommer en av arrangörerna fram och ber oss hjälpa till att ordna två rader av människor framför och runt om moskén.

– Underbart, skrattar Eva-Britt, en judinna och en katolik ska ordna leden framför moskén!

Det behövs knappast. Människor strömmar till och formerar sig helt självständigt till en mänsklig sköld framför och runt sidorna på moskébyggnaden. Goda samtal utspinner sig, nya bekantskaper görs, gamla värms upp. En stillsam beslutsamhet ligger i luften: Inga islamhatare skall komma på idén till hat och våld. Här står unga och gamla, kvinnor och män, några med prästkrage, några i kippa, en del troende människor, andra inte, som bara vill låta andra utöva sin tro i fred.

Under tiden jobbar radio och tv, tidningar och TT, filmkameror rullar, kameror blixtrar, det intervjuas och rapporteras i mikrofoner. Till oss i ”muren” kommer några ur moskéns personal och delar ut karameller. Vid moskéväggen kan man betjäna sig vid ett bord med kaffe och te. Under tiden strömmar allt fler besökare genom den mänskliga muren in i moskén till fredagsbönen som redan har börjat.

Efteråt – under hand har självaste kultur- och demokratiministern anslutit sig – får vi åtskilliga leenden och uppskattande blickar från församlingen på väg ut ur mosképortarna. Många vill ta oss i hand och tacka personligen för vår vilja att visa mänsklig samhörighet och omtanke med okända grannar, att vi delar deras sorg över tragedin i Christchurch och deras oro. Och att vi visar att vi delar och vill skydda det liv vi alla har gemensamt i en svår tid där vi måste stå enade.

Text och foto: Kaj Engelhart