Minnesord: Grethe Livbjerg

Grethe Livbjerg (Foto: Anne Sandner)

En av den skandinaviska retreatrörelsens pionjärer, sekularkarmeliten Grethe Livbjerg i Köpenhamn, insomnade lördagen den 23 februari i en ålder av 92 år. Därmed fullbordades en livsvandring som till det yttre lett genom skiftande landskap, men vars inre mönster var imitatio Christi: ett liv drivet av en intensiv längtan att följa och förenas med Kristus.

Grethe Livbjerg växte upp på landet i Sydjylland, det var en from miljö, men också trång. När hon senare såg tillbaka på sin uppväxt kunde hon säga att det viktigaste hon fått med sig – och det var inte lite – var kärleken till Guds ord. Med tiden skulle ”en annan väg välja henne”, som hon själv uttryckte det. 

Under tidiga tonår gör Grethe Livbjerg en första, omvälvande mystik erfarenhet. ”Ett ljus hade för alltid tänts i mitt liv”, berättar hon. ”En längtan och ett löfte hade skapats … En gång ska allt bli ljus.” Det var en upplevelse hon varken kunde tala med någon om eller integrera i sitt religiösa sammanhang. Igenkänningen kom först när hon långt senare mötte den stora mystiktraditionen. 

Under stilla veckan 1961 inträdde Grethe Livbjerg i katolska kyrkan. ”Jag kom in i ett oändligt rum, med frihet, jag kände mig som en fågel som levt hela sitt liv på inhägnat område och nu blivit utsläppt under öppen himmel”, skriver hon. Men det var framför allt i upptäckten av arvet från Karmels giganter, Teresa av Avila och Johannes av Korset, som hon fann den djupa hemkomsten. Nu följde en dynamisk utveckling. Hon inträdde i Karmels sekularorden, var med och byggde upp ett retreathus vid karmeliternas kloster i Norraby där hon under tre år samarbetade med Wilfrid Stinissen, och hon började skriva. Genom tidskriften Levende Vandsom hon grundade och var redaktör för, och genom böcker om Teresa och Johannes medverkande hon till att den klassiska kristna mystiken blev tillgänglig för en bredare krets. På en direkt uppmaning av biskop Hans Martensen började hon nu även leda reträtter, som snart fick en bred ekumenisk uppslutning. I sin sista bok, Stilhedens gavesom utkom hösten 2018, berättar hon om retreatrörelsens utveckling i Norden. 

Själv lärde jag känna Grethe Livbjerg i samband med en seminariedag om den helige Ande på Rögle kloster 2003. Under några år kom vi att samarbeta vid ett antal förbönsgudstjänster, där Grethe fick erfara hur helandets gåva var verksam genom hennes förbön. Hon blev en regelbunden och uppskattad skribent i tidskriften Pilgrimoch deltog i flera av dess större möten på Bjärka-Säby.

I dialektiken mellan trofasthet och uppbrott blev Grethe Livbjerg en av dem som gick en annan väg än den där många går – och därmed öppnade nya fönster för många andra. Förmågan till klarsyn och urskillning – så karaktäristisk för Grethe Livbjerg som andliga vägledare – lärde henne att igenkänna Guds fingeravtryck i de mest skilda livssituationer, men också att vara uppmärksam på ofruktbara sidospår. 

Det var konsten att integrera erfarenheter från skilda traditioner som gjorde Grethe Livbjerg till en samlande person i dansk kristenhet. Hon älskade sin katolska kyrka, men som den mystiker hon var såg hon mer till det som förenade än det som skilde åt. 

En moder i Kristus har lämnat oss. Saknaden är stor, ännu större är tacksamheten över en rikt fruktbärande livsgärning.

Evig åminnelse.

Peter Halldorf

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: