Bilden av den andre – reflexion från interreligiöst konstsymposium

Hur känns det för någon med judiskt ursprung som kommer på orgelkonsert i kyrkan och mitt i den vackra musiken tittar upp och ser en antisemitisk figur på kyrkväggen? Frågan ställdes av stiftsantikvarie Heikki Ranta på ett seminarium i början av mars om antijudisk kyrkokonst, Att måla den andre på väggen. 

Den direkta bakgrunden till seminariet är de kyrkomålningar och skulpturer som, huvudsakligen från medeltiden, fortfarande finns i kyrkorum i Sverige. Nära högaltaret i Uppsala domkyrka, invigd 1435, finns till exempel en antisemitisk stereotyp, en referens till en av de många konspirationsteorierna som florerade, den att judar var ute efter att stjäla den konsekrerade hostian. Och på en annan pelare finns en klassisk figur ur rasismhistoriens skräckkabinett, ”judesuggan”, bilden som Martin Luther menade illustrerade hur Talmud förgiftade judar så att de inte tog emot ljuset, det vill säga kristendomen.

Dessa bilder existerar inte i ett vakuum, påpekade rabbinen Ute Steyer från den judiska församlingen i Stockholm. Det märktes under dagen; nazistiska Nordfront skrev om symposiet och utanför seminarielokalen stod en polisbil parkerad.

– Man trodde hela tiden att det inte skulle kunna upprepas, berättar rabbi Steyer senare i ett poddsamtal med ärkebiskop Antje Jackelén och beskriver hur skolbarn i församlingen inte längre berättar att de är judar och att information om Nordiska motståndsrörelsens demonstrationer sprider sig som en löpeld mellan församlingsmedlemmarna.

– Men vi har inte riktigt än packat våra väskor, sa rabbi Steyer.

Stereotyper leder till orättvisa

Att Svenska Kyrkan, Samarbetsrådet för judar och kristna, Judiska centralrådet och katolska kyrkan då ägnar en heldag åt antijudisk kyrkokonst är hög tid för trovärdigheten hos de kristna kyrkorna, behängda med historiska synder långt värre än väggmålningarna.

I dagens bildsamhälle är det lika viktigt att förstå stereotyper och symboler som att vara läs- och skrivkunnig, menade Konstfacks Joanna Rubin Dranger och visade illustrationer på hur ”juden” visuellt avhumaniserades före förintelsen. Grova karikatyrer spreds även i barnböcker som trycktes i hundratusentals. Hon jämförde med stereotypen av den svarte mannen, bland annat i belgaren Hergès teckningar i Tintin i Kongo. 

Och sådana stereotyper är långt ifrån ofarliga. Forskning har visat att om en domstolsjury i usa består av vita ledamöter är den mer benägen att förklara en svart man skyldig om de tycker att han liknar stereotypen.

Kristendomens judiska rötter

Vi kan aldrig vara kyrka utan relation till våra judiska rötter, menade Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén. 

Nej, verkligen. Munkar och nunnor runt om i världen – och de av oss som efter fattig förmåga försöker följa deras bönerytm mitt i dagislämningar och gympapåspackningar – vänder sig varje morgon till ”Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet”. Och på kvällen avslutas dagen med den gamle Symeons ord i Nunc Dimittis, när han utanför templet fått det judiska lindebarnet från Betlehem i sin famn: … och härlighet åt ditt folk Israel.

Att kristna genom århundraden varit anti-semiter är om möjligt ännu mer svårbegripligt än att kristna varit rasister, kvinnohatare, penninggiriga, våldsverkare och allmänt dömande mot andra. De senare synderna bryter flagrant mot vad Jesus sa och gjorde, med det antisemitiska motsäger dessutom vem Jesus var som människa – en from jude som predikade i templet och höll på seder och lagar.

En del av historien

Hur ska då detta radioaktiva kulturarv slutförvaras? Och varför river man inte bara ner dem? Varför skall just dessa kulturella avlagringar bevaras, samtidigt som stadskärnor förvandlas och även kyrkobyggnader förändras och utvecklas? Vill kyrkor verkligen ha antisemitiska karikatyrer som en del av den gudstjänstfirande miljön?

Ett tecken på vart frågan är på väg är att det tyska partiet Alternative für Deutschland nu tar strid för att den ökända judesuggan i Wittenberg måste bevaras. Men även mer sansade röster verkar stå på kulturarvssidan. Håkan Holmberg, tidigare ordförande i Svenska Kommittén mot antisemitism menar att det är lika orimligt att plocka ner dem som det är att bränna böcker, eftersom det är en del av historien som behöver förklaras och beskrivas.

Tillfälle till självrannsakan

Utmaningen för var och en är att pröva om de bekräftar fördomar och inre fiendebilder som finns i våra hjärtan. Att ”den andre” är målad på väggen kan kanske också vara en uppmaning till självrannsakan för de historiska övergrepp som skett i kyrkans namn och av dess företrädare.

– Kyrkan kan inte gottgöra det onda som skett, hon är en botgörerska på pilgrimsfärd. Fördomar lever sitt eget liv, och vi behöver motbevisa dem i vardagen, i katekesen, sa biskop Anders Arborelius i det avslutande samtalet.

Och han lyfte fram de par som lever med varsin tro i katolsk-judiska familjer och är ett levande vittnesbörd om försoning.

Greger Hatt

Fotnot: Föredragen och samtalen går att se i efterhand på www.svenskakyrkan.se/kyrkokonstsymposium.