Den romerska ritens historia: Har Frimurarorden ett finger med i spelet?

Inga reformer av kyrkans gudstjänst under historiens lopp har genomförts smärtfritt. När den nya mässordningen, beslutad av Andra Vatikankonciliet, genomfördes stegvis under 1960-talet och kodifierades 1970 i Paulus vi:s Missale Romanum kom reformen som en överraskning och genomfördes på många håll okänsligt och ibland okunnigt, utan tillräcklig förberedelse och eftertanke, vilket i värsta fall ledde till trivialisering och sönderpratande av gudstjänsten. 

Många längtade då tillbaka till den ”gamla” gudstjänstordningen med dess tysta tillbedjan, och i extrema fall bröt man sig ur kyrkans gemenskap. Av omsorg om kyrkans enhet bestämde påven Benedikt xvi 2007 att den äldre mässformen, den ”extraordinarie formen” av den romerska riten, alltid kan firas bland grupper som föredrar denna gudstjänstordning, som stadfästes av Pius v 1570 efter beslut av det tridentinska kyrkomötet och firades helt på latin. 

Nostalgisk föreställning

Den bygger på staden Roms gudstjänsttradition med element från frankerriket på 800-talet och senare tillägg och dubbleringar, framför allt i inledningen (trappstegsbönen med syndabekännelsen) och vid offertoriet (böner och gester som beledsagar brödets och vinets placering på altaret). Sammanlagt gör prästen korstecknet femtiofem gånger. Den saknar den allmänna kyrkobönen och har långt färre bibelläsningar och böner än mässordningen från 1970. 

Bland ungdomar, som aldrig har upplevt den tid då den ”tridentinska” mässan var allenarådande, finns en viss nostalgisk föreställning om det förflutna, då allt var som det skulle, och diskussionen om de båda gudstjänstordningarnas förtjänster och nackdelar utgår ibland från en viss mytbildning, där de mest extrema rösterna hävdar att den nya gudstjänstordningen har tillkommit i samröre med Frimurarorden och/eller i syfte att anpassa katolska kyrkan till protestantismen. Därför kan en historisk tillbakablick över den romerska ritens historia försvara sin plats.

Latin istället för grekiska

Kyrkan i Rom övergick i sin gudstjänst från grekiska till latin långsamt och stegvis under loppet av cirka hundra år. Processen var avslutad med påven Damasus (död 384), som också uppdrog åt prästen Hieronymus att framställa en latinsk enhetsöversättning av Bibeln. Detta skapande av ett latinskt liturgispråk ingick i projektet att evangelisera den romerska kulturen. 

Den romerska latinska bönestilen är avslipad, avvägd, ekonomisk i uttrycket, med många små teologiska pärlor, lika eleganta som matematiska formler. Påven Gregorius den store skriver i ett brev år 598 att dessa böner är författade av ”lärda män”, sannolikt sekreterare vid den påvliga kurian, med uppgiften att skriva ner och bearbeta särskilt lyckade böner. 

Obegripligt norr om Alperna

Denna romerska, konservativa och nyktra mässa på latin övertogs efterhand i så gott som hela Västeuropa, med dess oöverskådliga myller av befolkningar, språk och dialekter. I de romanska länderna var latinet ännu på medeltiden ganska begripligt för menige man och uppfattades som ett ålderdomligt, kärnfullt språk, lämpligt att uttrycka det heliga på – som vi kanske tänker om Karl xii:s bibelöversättning. 

Norr om Alperna var latin obegripligt för andra än klerkerna men utövade en klar fascination just genom sin obegriplighet. Det var denna mässa som i den nya tiden spreds över världen med de katolska missionärerna. Prästen läste mässan viskande framme vid altaret medan man bad (till exempel rosenkransen) tyst för sig själv på knä i bänken, eller parallellt med prästens latin sjöng psalmer på modersmålet.

Lekfolkets deltagande i fokus

I början av 1900-talet inledde påven Pius x den liturgiska rörelsen, som ville förmå lekfolket att delta aktivt, att ”be mässan, inte be under mässan”. Mini-stranternas svar kunde nu reciteras av hela församlingen, som med hjälp av folkmissalen, med parallella spalter på latin och modersmålet, kunde följa med i handlingen, inte bara bevittna den. Den gregorianska sången, som tidigare knappast förekom annat än i klostren, återupplivades nu också i församlingar som hade en ambitiös kyrkokör. 

Det är värt att nämna att den katolska kyrkan i Sverige var folkliturgisk pionjär genom Religions-handbok, del i-ii, tryckta 1841 och 1843, med utförliga kommentarer till mässans bibelläsningar och böner. Det svenska folkmissalet utkom i Stockholm 1863, helt säkert på initiativ av drottning Josefina, exakt hundra år före liturgikonstitutionen.

Tillbaka till källorna

Den liturgiska rörelsen kulminerade i Andra Vatikankonciliets konstitution Sacrosanctum Concilium ”Om den heliga liturgin” 1963, ett arbete som hade förberetts sedan 1947 av Pius xii och inleddes 1955 med reformen av stilla veckan (alltså sju år före konciliet). Konciliet beslutade att reformera alla gudstjänstböcker, och 1970 utkom Missale Romanum, den nya latinska versionen av mässan,

Den nya mässboken 1970 innehöll ett drastiskt utvidgat material ur hela den latinska traditionen, inklusive tre eukaristiska böner utöver den romerska kanonbönen. Den andra eukaristiska bönen bygger på en förlaga från 200-talet. Nu återinfördes en mängd vackra orationer som under seklernas lopp hade samlat damm i arkivens glömska, hämtade ur den rika latinska traditionen: de gallikanska, gotiska och frankiska gudstjänstordningarna från tidig medeltid, samt traditionerna i Milano och Lyon. I ”Verona-handskriften”, en samling liturgiska formulär från tidigt 600-tal, fanns exempelvis tvåhundrasextiosju prefationer, ett antal som 1570 hade krympt samman till elva. I missalet från 1970 finns nu åttiofem prefationer. 

Ekumeniskt genomslag

I praktiken har latinet ersatts med folkspråket i den romerska riten. Den verbala enhetligheten över hela världen har gått förlorad. Men vinsten med ett gudstjänstfirande på det talade språket är uppenbar. Nu finns en ojämförligt större rikedom av bibelläsningar och böner, vars innehåll är lika överallt där den romerska riten firas, det vill säga i hela världen.

Den katolska reformen 1970 blev småningom vägledande också för protestantiska samfund, inte minst principen om aktivt deltagande (jämför Svenska kyrkans Kyrkohandbok från 1986 och 2018). Även några frikyrkor har gripits av en liturgisk väckelse, inspirerade av dessa förebilder.

Vilken gudstjänstform man än föredrar gäller att liturgin ska utföras med yttersta omsorg, vördnad och respekt för kyrkans ordning. Ingen mässform är heligare än den andra. Varje mässa firad av en giltigt vigd präst på biskopens uppdrag är en handling av Jesus Kristus, som själv blir närvarande och möter sitt folk. 

Anders Piltz OP
senior professor i latin, Lunds universitet,
tidigare ordf. i Katolska liturgiska nämnden

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: