Personlig tro måste få synas

Det var mot slutet av sommaren som nyheten spreds i media: En busschaufför utanför Stockholm hade varit försjunken i bön medan bussen stod på en ändhållplats. En kvinna hade knackat på bussen för att komma in, men chauffören nekade henne att kliva på bussen, eftersom han var mitt i bönen.

Som så ofta reagerade man intuitivt. Nyheten spreds, och Stockholms trafikregionråd var snabb med att kommentera det hela: … helt uppåt väggarna. Våra operatörers förare ska ha resenärernas bästa för ögonen. Att – om det stämmer – istället för att möta en resenär, välja att utöva bön, är helt oacceptabelt.

Det var bara det att chauffören hade bett under sin rast. Han hade således ingen plikt att släppa in kvinnan på bussen, och trafikregionrådet fick komma med en ny kommentar: Att under sin rast lösa korsord, läsa det kommunistiska manifestet eller be en bön är […] fullt tillåtet. Nästan så nära en ursäkt man kan komma i Sverige; att offentligt be om ursäkt för något man sagt eller gjort har vi, av någon anledning, ofta väldigt svårt för.

Av denna pseudonyhet kan man dra två lärdomar: 1) Nåde den som låter sin tro synas, höras, få konkreta uttryck eller på andra sätt få konsekvenser. 2) Var återhållsam med att kommentera och tycka innan alla kort ligger
på bordet.

Bägge dessa lärdomar har relevans för Katolskt magasin. För vad händer om och när personlig tro inte tillåts ta plats och få konsekvenser för oss själva och därmed – i rimlig mån – för våra omgivningar? De allra flesta av Km:s läsare torde ha erfarenhet av när den egna tron kommer i kläm eller krockar med omvärlden. En omvärld där många tycks ha blivit känsligare
mot – eller rent av fått beröringsångest för – enskilda individers trosuttryck. Km kommer att rapportera om dessa krockar på olika sätt framåt, både genom nyhetsurval och i längre reportage. Men där intolerans i vår del av världen oftast tar sig uttryck i ren irritation, rör det sig på andra ställen bokstavligen om liv och död. Samma dag som detta skrivs uppmärksammar FN för första gången den internationella dagen för offer för våld på grund av tro eller övertygelse. Kristna är den mest förföljda gruppen, och Km kommer att återkomma till detta under hösten.

Tillbaka till inledningen och lärdom nummer två: vikten av återhållsamhet med att tycka, kommentera och sprida nyheter innan man egentligen vet vad som har hänt. Det är min förhoppning att Km skall vara ett komplement till alla de nyheter som dagligen brakar in i våra liv genom de kanaler, som bara tycks bli fler och finnas på allt fler platser. Det kan tyckas hopplöst föråldrat med ett pappersmagasin som kommer med en dryg månads mellanrum, och självklart skall Km finnas i andra, alternativa kanaler där nyheter förmedlas oftare än tio gånger om året. Men jag är övertygad om att månadsmagasin på papper har sin nisch och sin framtid, även i den digitala epok vi lever i. Tillsammans med redaktionen och våra skribenter ser jag fram emot att forma den framtiden för Km:s del.

Vi katoliker har ett uppdrag att vara katolska röster och bidra till det goda omkring oss. Inte genom att tala högst, snabbast och med maximalt innehåll, utan genom att stå för och sprida kyrkans budskap i ord och gärning i vår vardag. För att kunna göra det bör vi sträva efter att vara informerade, solida, rakryggade och grundade i vår tro och vår kyrka. Jag hoppas att Katolskt magasin skall vara ett användbart verktyg i denna uppgift.

För vad händer om och närpersonlig tro inte tillåts ta plats och få konsekvenser för oss själva och därmed – i rimlig mån – för våra omgivningar?