Den nye Adam i Amazonas

Frågor sätts på sin spets. Den panamazoniska biskopssynoden i oktober kommer att behandla flertalet frågor som också rör resten av kyrkan, till exempel prästbristen.

Bara ett år efter biskopssynoden om ungdomar har påve Franciskus kallat biskopar på nytt till Vatikanen, för den panamazoniska synoden, 6–27 oktober.

Pan Amazonas innefattar delar av nio länder: Bolivia, Brasilien, Colombia, Ecuador, Peru, Venezuela, Surinam, Guyana och Franska Guyana. Regionen är en viktig syrekälla för planeten, och mer än en tredjedel av världens skogsreserver finns där. Amazonas är även en av de största mångfaldsreserverna, och bevarar tjugo procent av jordens sötvatten. Området omfattar en befolkning på trettiofyra miljoner, varav tre miljoner är ursprungsbefolkning tillhörande trehundranittio olika etniska grupper.

Men varför organisera en synod om denna region? Å ena sidan finns det en oro för miljön. Å andra sidan möter kyrkans pastorala verksamhet stora svårigheter i Amazonas, med akut brist på präster. Påven understryker även de sociala problemen som särskilt ursprungsbefolkningarna lever i och uppmanar till att försvara särdragen i deras kulturer. Till skillnad från övriga synoder, som haft ett universellt perspektiv på sina teman, är denna mer lokal då endast de etthundratvå biskopar med pastoralt ansvar i Amazonas deltar, samt de lokala biskopskonferensernas sju ordföranden.

I juni kom det förberedande dokumentet och arbetsdokumentet Instrumentum Laboris, som före varje synod ger biskoparna riktlinjer inför synodsarbetet. I de texterna beskrivs de främsta hoten mot regionens befolkning, med fokus på sociala och ekonomiska problem: fattigdom, ökad kriminalitet, privatisering av naturtillgångar som till exempel vatten, överdriven skogsavverkning från olagliga företag, megaprojekt inom vattenkraft, skogsbruk, gruvor och oljeborrning, föroreningar,
narkotikahandel, alkoholism, människohandel samt förlust av urinvånarnas kultur och identitet.

Trots att synoden berör ett för många fjärran territorium, har den fått universell uppmärksamhet. Kanske för att territoriet representerar de utmaningar som även övriga planeten och mänskligheten står inför.

– Synoden är barn till encyklikan Laudato si’. Men Laudato Si’ är inte
en grön encyklika, det är en social encyklika om behovet av att sprida en kultur att vårda skapelsen och inte misshandla den, sa påven Franciskus nyligen i en intervju.

Som alltid den senaste tiden har dokumenten granskats. De kritiseras bland annat för ett alltför stort intresse för miljön och befolkningens sociala och materiella välfärd, och för lite intresse för kyrkans frälsande uppdrag. Och när en av synodens organisatörer, den österrikiske biskopen Erwin Kräutler, skryter med att efter årtionden av mission i Amazonas har han ”aldrig döpt en urinvånare, och har ingen avsikt att göra det i framtiden heller”, verkar det finnas belägg för det.

Om synodens förespråkare är tyskspråkiga så är även dess kritiker det. Kardinal Müller och kardinal Brandmüller har båda skrivit utförliga rapporter om hur innehållet i de förberedande dokumenten går emot kyrkans lära.

Frågorna kring synoden spretar åt olika håll. Vad kan ursprungsfolken lära väst i sitt förhållande till naturen? Ska man viga gifta män för att besvara prästbristen? Var går gränsen mellan kulturella särdrag och hednisk kult? Är kyrkans främsta engagemang i Amazonas socialt, pastoralt eller politiskt?

Vad vi alla behöver lika mycket, både den materialistiska västvärlden och urbefolkningarna i Amazonas, är Kristus, den nye Adam, som ger oss det rätta förhållandet till skapelsen och Skaparen. Visserligen påminner Kristus oss om det skräckinjagande stora i att vara människa, om ansvaret som den förste Adam anförtroddes, men samtidigt lovar han att inte överge oss, och att han har kommit för att förlåta våra synder och lyfta oss och hela skapelsen ur fattigdom och misär.

Charlotta Smeds, redaktionschef, Vatican News

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: