Spelman på taket

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Regi: Ronny Danielsson

I rollerna: Dan Ekborg, Pia Johansson

I en liten by i tsarens Ryssland i början av 1900-talet bor den judiske mjölkutköraren Tevje med sin familj. Byns judiska befolkning lever i en pragmatisk samexistens med övriga bybor där gränserna mellan grupperna är tydligt markerade.

När Tevjes äldsta döttrar, en efter en, förklarar att de inte alls vill låta sina föräldrar besluta om vilka män de ska gifta sig med, känner han att världen gungar i sina grundvalar. Han tolkar det som att döttrarna ifrågasätter den judiska traditionen, som gett honom själv något fast och tryggt att hålla sig vid, mitt i en värld av osäkerhet och hotande faror. Och vad har man då att förlita sig på, frågar Tevje. Att leva utan sina traditioner, traditzie, är att leva lika osäkert som en spelaman på taket, enligt honom.

Och nog finns det hotande faror så det räcker för Tevje. Familjen är fattig och utkomsten hänger på en skör tråd. Som judar lever de med en ständig oro för pogromer, som kan blossa upp fortare än kvickt. Dessutom börjar arbetarklassen att röra på sig, vilket leder till spänningar i samhället med konfrontationer och massarresteringar. Den äldsta dotterns självvalda fästman är en av dem som är beredd att ta upp kampen för ett rättvisare samhälle.

Tevje riktar sin oro mot Gud. I uppriktiga monologer med sin Skapare ger han uttryck för sin frustration över att känna sig särskilt drabbad av världens elände. Han som bara vill leva ett lugnt och enkelt liv med sin familj. Och kanske ha lite mer pengar att röra sig med …

Det är en livfull och medryckande uppsättningen som Kulturhuset Stadsteatern gör av denna klassiker från 1964. Ensemblen är samspelt och huvudrollsinnehavarna trygga i sina rolltolkningar. Sång- och dansnumren är medryckande och mycket välspelade. Scenografin är avskalad med symboliskt laddade inslag.

Det finns en energi på scenen som påminner oss om att handlingen berör allmänmänsk-liga frågor. Det som utspelar sig i den fiktiva byn för drygt hundra år sedan är sådant människan upplevt gång på gång: å ena sidan traditioner som ger stabilitet och trygghet, å andra sidan nya strömningar som ifrågasätter det gamla; föräldrars oro över hur det ska gå för barnen; barnens behov av att frigöra sig och stå på egna ben; omvärldens ständiga instabilitet som hotar att driva människor på flykt, med allt vad det innebär av ovisshet om framtiden.

Det enda jag är kritisk mot i berättelsen är att Tevje framställs så enkelspårig. Visserligen vrider och vänder han på sina problem när han resonerar med Gud – ”å ena sidan … å andra sidan” – men vi får inte se honom utvecklas som människa. Han håller fast vi sina inställningar och vägrar att förlika sig med att barnen förhåller sig till traditionen på ett annat sätt än han. Dottern som väljer att förlova sig med en ryss betraktar han som död – eller ännu värre, han vill inte ens kännas vid att hon funnits. Tyvärr kastar det en skugga över traditionen, som riskerar att få stå ansvarig för Tevjes oförsonliga sätt. Men våra traditioner måste inte nödvändigtvis stå i motsats till nya tider. De kan mycket väl följa oss in i framtiden, om bara vi själva inte är rigida och rädda för att förändras.

Mattias Lindström

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: