Den katolska socialläran i svensk volym – efterlängtad samling av kyrkligt sprängstoff

Nu är den äntligen här, boken som samlar kyrkans lära i sociala frågor och belyser vårt gemensamma samhälle ur ett katolskt perspektiv. De påvliga texterna rönte alla stor uppmärksamhet när de publicerades och än i dag är de högaktuella.

När de först kom och slog sig ner utanför mataffärerna i centrum hösten 2014, verkade det i början ganska enkelt att veta vad man som kristen borde göra; man ger vad man kan till en människa i nöd. Och när det stod på skylten framåt jul att de behövde pengar för att kunna åka hem till sina barn, var det fler än jag som la en femtio- eller hundralapp i pappmuggen som sträcktes fram. Men när de kom tillbaka i januari, och då också hade med sig sina tonårsbarn att också sitta i kylan och sova vid T-Centralen blev det besvärligare. Gynnar man ett ovärdigt system som delar familjer? Går barnen inte i skolan nu? Och nu, inpå femte året, med samma ”hej, kompis,” trots pengar, sovsäckar, matpaket och varma underställ, sitter samma tiggarfamilj kvar i Bredängs centrum.

Det är med förhoppningen om att få vägledning i sådana frustrationer jag öppnar den svenska utgåvan av Den katolska socialläran som Veritas förlag ger ut i år. Efter 1 239 sidor påvliga texter, och några samtal, förstår jag att min känsla av vanmakt är en del i en längre kyrklig tradition.

Socialläran är det ”tredje benet” i kyrkans trebenta pall, med bön och liturgi som de andra två, vilket bis-kop William Kenney påminner om i sin introduktion i bokens början. Och kanske dess bäst bevarade hemlighet, sägs det.

Väckt uppmärksamhet

Kanske ligger det något i påståendet. Ordet sociallära förekommer endast trettiosju gånger i Svenska Dagbladets arkiv sedan 1891, då Leo XIII förvånade världen med att skriva om att arbetare i sin isolerade, hjälplösa belägenhet har varit utlämnade åt arbetsgivares hårdhjärtade godtycke och den ohämmade konkurrensens snikenhet (sida 36).

– Det var chockerande för samtiden att påven 1891 talade om fackföreningar och strejkrätt, säger katoliken och ex-ministern Andreas Carlgren, som ingått i redaktionskommittén från starten med arbetet 2013.

– Sedan har horisonten successivt vidgats genom nya texter som träffat rätt in i samtiden.

Påven Johannes XXIII:s Pacem in terris publicerades i sin helhet i New York Times, och den nu avlidne jesuitpatern Erwin Bischofberger berättade en gång om hur Olof Palme bett honom komma upp till Statsrådsberedningen för att diskutera Johannes Paulus II:s Laborem exercens, som han plockade fram med intensiva understrykningar i.

Som med Bibeln har självfallet olika krafter försökt rycka ut enskilda citat till stöd för egna politiska övertygelser, men när man bemödar sig om att vandra genom texterna är de lika lite som evangelierna en databas med regler, utan en framväxande helhet. Det är varken ett villkorslöst stöd till fackföreningar eller till privat ägande, och framför allt inte ett ställningstagande för ett visst samhällssystem.

– Det kan också förklara varför kyrkan var sen med att ta ställning för demokrati innan Pius XII gjorde det 1941, menar Andreas Carlgren.

Gamla frågor åter aktuella

I Populorum progressio skriver Paulus VI: Kyrkan är expert på det mänskliga. Hon vill inte blanda sig i statliga angelägenheter utan drivs av endast ett mål: att fortsätta Kristi eget verk under ledning av Anden, Tröstaren (sida 409).

Men ”politiska” frågor har ju uppenbarligen varit oundvikliga genom historien, särskilt om man som kyrkan har nervtrådar ner i all smärta som förmedlas – inte minst i världens alla biktstolar.

– En del av resonemangen om arbetarnas utsatthet har återigen blivit aktuella, menar syster Madeleine Fredell, med i redaktionskommittén och generalsekreterare i Justitia et Pax, det stiftsorgan som torde ha mest operativt ansvar för socialläran.

– Fackföreningarna är inte lika folkligt förankrade som de varit tidigare och många arbeten är osäkra.

Hon märker ett större intresse för Laudato si’ i andra länder än i Sverige men hoppas på en fortsättning, inte minst med påve Franciskus öppning om antropologin.

Stort intresse för utgivningen

Det återstår att se om Den katolska socialläran blir ett ”fenomen”. Kanske till och med en bekant förkortning, dks, som i de anglosaxiska länderna där kyrkliga verksamheter aktivt förhåller sig till CST (Catholic Social Teaching) liksom kroppens teologi blivit TOB (Theology of the Body). Den amerikanska biskopskonferensen har gjort kortfilmer om socialläran och den engelska har en informativ hemsida. Anna Minara Ciardi, förlagschef på Veritas, är försiktigt positiv.

– Jag har märkt ett starkt intresse för hela processen, och jag tror att vi snart behöver trycka en ny upplaga.

Jag undrar om det är något som hon, också som kyrkohistoriker, reagerat särskilt på under arbetet med texterna.

– I någon mening tycker jag att Rerum novarum, från 1891 av påve Leo XIII, är outstanding med det budskap den förmedlar i sin tid och för efterkommande generationer. Omsorgen om de minsta bland oss, i Rerum novarums kontext liktydigt med de fattiga arbetarna, kan vi aldrig tulla på om vi vill leva i enlighet med evangeliet, säger Anna Minara Ciardi.

De priviligierades ansvar

Detta är en tydlig riktning sedan 1891. Ändå verkar något bromsa sociallärans fulla genomslag. Det är en trebent pall utan riktig jämvikt i kyrkan, med betydligt mindre organisatoriskt klös än i alla fall för liturgiska frågor. Officialatet tar mig veterligt inte emot anmälningar om en katolsk arbetsgivare som betalar oskäligt låg lön, eller om kyrkoherdar som inte sopsorterar. En del av förklaringen kan vara att den utmanar allas vår bekvämlighet, såväl för vanligt kyrkfolk som präster och biskopar.

På en konferens i Stockholm i september talade biskop Anders Arborelius om Laudato si’.

– Klimat och natur är inte vid sidan om, utan har sin plats i hela kristna livet. Det behövs samtidigt en ekologisk omvändelse, en omvändelse till de fattiga. Och när vi talar om att också bli fattigare, då börjar det brännas, sa biskopen.

Den rikes och den priviligierades ansvar är en av de röda trådarna genom socialläran. Ett begrepp som är nytt för mig är tanken på att vara ”indirekt arbetsgivare.” Vi är inte bara ansvariga för skäliga löner och levnadsvillkor om vi själva driver företag, utan även hos dem vi köper av. Det går inte att avsvära sig ansvar för arbetsmiljön hos Amazon eller Foxconn, eller för hur produkterna sedan hamnar i naturen.

Ingen har rätt att samla lager av överflöd att ha som sin egen privata reserv, när andra saknar ens det allra nödvändigaste, skriver Paulus VI i Populorum progressio (sida 413). Och han fortsätter obevekligt: Är du beredd att med egna pengar stödja arbete och insatser för de allra fattigaste? Är du beredd att betala mer skatt för att betala för offentliga reformer? Är du beredd att betala ett högre pris för importvaror, så att producenterna i andra länderna ska kunna få rimlig ersättning? (sida 424).

Det verkar som att socialläran utmanar livsstilen lika hårt som privatmoralen utmanas av dogmatiken. Men hur ofta väljer man ens att ta bussen istället för bilen till barnets fotbollsträning om det tar tio minuter längre och man måste småfrysa i busskuren?

Inbjudan till gemenskap

Nästa gång jag passerar Bredängs torg ska jag inte bara ta med mig några tiokronor till Maria och Christi, som det bulgariska paret talande nog heter. Efter att ha läst i Deus caritas est vad Benedikt XVI skriver, ska jag försöka slå mig ner för ett samtal, även om det blir knackigt.

Man intar inte en högre position än den andre, hur eländig dennes situation än må vara. Kristus har intagit den lägsta platsen i världen – korset, och med denna radikala ödmjukhet har han återlöst oss (sidan 841).

Men jag tar också med mig att det till slut är arbete som ger värdighet. Som Dagens Nyheters skribent Hanne Kjöller formulerat det: ”tiggeriförbud löser inga problem, men det gör inte tiggeri heller”. Min allmosa är varken ett problem eller en lösning. Det är inte ensam eller var för sig som man räddar världen eller tillgodoser behövande.

Varje medmänniska som kommer emot en är en inbjudan till gemenskap, och inte bara ett objekt för omsorg, om jag tolkar Benedikt XVI rätt när han i Caritas in veritate knyter socialläran till treenigheten:

En av de värsta formerna för fattigdom en människa kan uppleva är ensamhet. Strängt taget har också andra slags fattigdom, även materiell, sitt ursprung i isolering, i att inte vara älskad eller ha svårt att älska (sida 916).

Att dra sig undan i sin familj, sin grupp eller sin församling är inte ett värdigt alternativ i en universell kyrka med syskon i alla länder. Benedikt XVI förklarar:

Människan är en skapad varelse med andlig natur som når sin fulla verklighet genom att ingå relationer med andra mänskliga varelser […] Särskilt i ljuset av uppenbarelsen av treenighetsmysteriet inser man att en äkta öppenhet för andra inte innebär centrifugal upplösning av den egna identiteten, utan att man låter andra få tillträde till sitt eget djup (sida 917–918).

Kanske är socialläran inte i första hand en pålaga, och bör inte heller presenteras som sådan, utan en ofrånkomlig väg till helgelse. Den som kan se Kristus i tiggaren, kan också se honom i kalken.

Greger Hatt