Äntligen någon som nämner elefanten i rummet

Under en biskopssynod där bristen på präster i Amazonasregionen har resulterat i diskussioner om att viga gifta män, är det inte förvånande att någon äntligen har lagt märke till att det finns en annan lösning. En lösning som inte kräver att man ändrar de traditionella kraven för en prästkrage enligt romersk rit.

Den enda överraskningen är att det dröjt ända tills nu att säga det högt. Det var biskop Jonny Eduardo Reyes, apostolisk vikarie för Puerto Ayacucho i Venezuela, som nämnde elefanten i rummet vid namn, under ett möte med titeln På väg med synoden, trons vittnen och martyrer i Amazonas.

Reyes fråga var, varför inte någon av alla präster i Rom sprider ut sig och tjänstgör på platser som Amazonas i stället.

– Alla dessa präster och ordensfolk vi ser på tv från Rom – det kan inte vara så att de alla studerar, sade han. Distributionen av präster och ordensfolk är inte bra.

Där satt den!

För att förstå varför det är så uppenbart krävs lite bakgrundsinformation om statistiken för den katolska kyrkan i dag. Det finns runt 1,3 miljarder döpta katoliker i världen. Mer än två tredjedelar bor på södra halvklotet, framförallt i Latinamerika, Afrika och Asien. Nära hälften av dessa katoliker bor i Latinamerika, däribland i de två största, katolska länderna i världen, Brasilien och Mexiko. Afrika söder om Sahara är utan tvekan där den största tillväxten i kyrkan sker; den totala katolska befolkningen i området ökade med sju tusen procent bara från 1975 till år 2000. För att tjäna det totala antalet katoliker, hade kyrkan 414 582 präster 2017, vilket är en präst för 3 135 troende. Bakom den siffran ligger dock stora skillnader mellan olika regioner.

Enligt statistik från Vatikanen finns det en präst på 1 916 katoliker i usa och Kanada, men bara en på 7 203 i Sydamerika. Borrar man lite djupare är kontrasten mellan Brasilien och usa särskilt intressant. usa har 37 000 präster för runt 70 miljoner katoliker. Brasilien, som har dubbelt så stor katolsk befolkning, har 13 000 färre präster. En annan siffra illustrerar det bredare perspektivet: Europa har i dag 42 procent av alla präster men bara 23 procent av världens katoliker.

Tvärt emot näringslivet

Biskop Wellington de Queiroz Vieira av Cristalândia i Brasilien sade under ett pressmöte efter en av synodsdagarna, att samma sak ofta gäller inom nationella gränser. Han framhöll att det ibland finns ”en brist på missionerande energi och vilja att bege sig till gränsområden eller svåra områden.”

Om katolska kyrkan vore Microsoft eller ett annat globalt företag, skulle man för länge sedan ha infört en plan att flytta personal dit där marknaden växer. Istället gör hon i princip det motsatta, när kyrkan på det norra halvklotet blir allt mer beroende av att importera präster från utvecklingsländer för att fylla luckor man tycker sig se. I usa, till exempel, är runt trettio procent av alla präster födda i utlandet.

Som Philip Jenkins, amerikansk religionshistoriker, sade för nära tjugo år sedan: Globalt sett kan ett sådant handlingssätt i bästa fall beskrivas som smärtsamt kortsiktigt, och i värsta fall livsfarligt för katolska kyrkans öde.

Reyes är knappast den förste biskop som lagt märke till detta. Redan 2005, under en biskopssynod om eukaristin, drog biskop Lucio Andrice Muandula av Xai-Xai i Moçambique den uppenbara konklusionen: Man måste insistera på en jämn fördelning av präster i världen.

Skadligt för södra halvklotet

Det finns till och med ett helgon för detta som väntar i kulisserna: den 95-årige slovakiske kardinalen Jozef Tomko, tidigare prefekt för Vatikanens kongregation för evangelisering. År 2001 publicerade kongregationen ett dokument med titeln Instruktion för stiftspräster som sänds iväg från missionsterritorier till andra länder. Kärnan i dokumentet var att det är skadligt för kyrkan på södra halvklotet att skicka iväg präster. Kardinal Tomko påpekade att Indien inte hade tillräckligt många präster för att ta hand om landets 17 millioner katoliker, och ändå fanns det vid den tidpunkten 39 indiska präster enbart i ett av de italienska stiften. Totalt sett, enligt Tomko, fanns det 1 800 utländska präster i Italien, varav över 800 arbetade pastoralt.

– Många nya stift skulle kunna skapas i missionsterritorier med ett sådant antal stiftspräster, klagade han.

Också en ekonomisk fråga

Visst finns det ofta befogade anledningar för präster från utvecklingsländer att bege sig utomlands, och kyrkan i utvecklingsländer känner ofta stolthet över det som kallas ”omvänd mission” – att skicka egna präster för att återevangelisera just de platser som en gång i tiden skickade ut missionärer för att evangelisera dem. Ändå skulle biskoparna på södra halvklotet kunna göra ett avbrott i denna trend genom att strama åt när det gäller att tillåta präster att ge sig av. Det finns en väldigt enkel förklaring till varför biskoparna generellt inte säger nej: ekonomin.

När en präst från ett utvecklingsland kommer till Europa eller Nordamerika, kompenserar det mottagande stiftet ibland biskopen i ursprungsstiftet direkt. Ibland skickar prästen tillbaka en del av sin lön till sitt hemstift, och ibland kan han resa runt på sommaren, missionera och samla in pengar till sin kyrka i hemlandet. Hur det än görs så resulterar det vanligtvis i en inkomst, och fattiga biskopar i utvecklingsländer är ofta beroende av denna inkomst. Dessutom känner prästerna ofta att möjligheterna är större i väst och är därför inte så ivriga att åka tillbaka.

Mer än en lösning

Den svåra frågan som synoden bör lyfta är följande: Är problemet verkligen att det inte finns tillräckligt många präster? Eller är åtminstone en del av problemet att de präster vi har befinner sig på fel plats? Och finns det ett bättre sätt att få in pengar till kyrkor i utvecklingsländer än att – de facto – finansiera en kronisk utvandring av präster?

Inget av detta har att göra med diskussionen om gifta präster, så klart, och det kan finnas goda argument för att också röra sig åt det hållet. Men om den enda frågan är hur man ska få präster till de människor som behöver dem, så har Reyes onekligen rätt: gifta präster är knappast det enda alternativet biskoparna skulle kunna utforska.

John L. Allen Jr., chefredaktör Crux

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: