Lucia – italiensk martyr eller svensk ljusfest?
Lucia levde under kejsar Diocletianus tid, en tid av svåra förföljelser för kristna. Hon föddes på 280-talet i Syrakusa på Sicilien, och hennes föräldrar var välbärgade. Redan tidigt i livet avlade Lucia ett kyskhetslöfte och hoppades kunna ge alla sina jordiska ägodelar till de fattiga och nödlidande.
Men när hon växte upp lovade modern bort henne till en förnäm hednisk ung man. Lucia, som inte berättat för sin mor om kyskhetslöftet, bad ständigt till Gud om att räddas från äktenskapet. När modern blev sjuk och räddades genom ett mirakel på grund av Lucias starka tro, lovade hon sin dotter att hon skulle få förbli ogift och att hemgiften skulle ges till de fattiga.
Där kunde berättelsen om Lucia ha slutat om det inte varit för den tilltänkte brudgummen, som blev rasande kränkt av sårad stolthet och därför angav Lucia som kristen. Året var 303 – ett år som markerade Diocletianus blodigaste förtryck av de kristna – och Lucia fängslades och torterades. Legenden berättar att hon tålmodigt uthärdade tortyren utan att avsäga sig sin tro. Då dömdes hon att sändas till en bordell som straff, så att hennes kyskhet skulle gå förlorad.
När hon placerades på oxkärran, som skulle frakta henne till bordellen, kunde oxarna inte dra henne. Det berättas att inte ens tusen man kunde rubba vagnen ur dess läge, vilket gjorde ståthållaren så ursinnig att han beslöt att bränna henne där och då. Men inte heller det fungerade. Då hällde man kokande olja över henne, men hon förblev oskadd. Till sist beordrade ståthållaren att hon dödades med svärd. Men hon levde så länge att en präst hann komma och ge henne sakramentet. Först då dog hon.
Kontrasten mellan berättelsen om Lucias liv och vårt firande med lussebullar, luciatåg och luciatävlingar är stor. Ska man jubla, skratta eller gråta åt vad vårt svenska luciafirande utvecklats till? Lucia dog för sin trohet mot Kristus, inte för att bli anledning till skönhetstävlingar, där vinnaren ofta har långt, blont hår.
Flickan Lucia ville försvara sin kroppsliga integritet mot en romersk soldat. Hon sägs ha rivit ut sina ögon för att avvärja hans närmanden – eller var detta möjligen en del av den hämnd hon utsattes för (och som gjorde henne till de blindas skyddshelgon)? Man kan ogilla det som kan framstå som en förvrängning av denna minnesdag, som egentligen tillhör katolska kyrkan. Å andra sidan härstammar den svenska luciatraditionen från sent 1700-tal, det vill säga protestantisk tid, vilket gör Lucia unik bland katolska helgon i vårt land.
Låt oss framför allt se det vackra i det svenska firandet, och uppskatta att dagen bidrar till att hålla en sångskatt levande. Det betyder inte att man inte också kan peka på den ursprungliga innebörden och vörda Lucia genom att kämpa för utsatta flickor och sprida det kristna budskap hon stod för som ett ljus i mörkret: ”I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Joh 1:4-5).
