Aïlos resa

Regi: Guillaume Maidatchevsky
Berättarröst: Rolf Lassgård
Finland, Frankrike, 2018
Svensk premiär: 29/11 2019

Samtidigt med julhandelsstress, klimatmöten, demonstrationer, handelskrig och brexitdebatter pågår ett drama som de flesta av oss inte ägnar en tanke: kampen för överlevnad i naturen. Naturfilmer får mig alltid att fascineras över allt som utspelar sig i skogen, havet och luften, under Afrikas stekande stol och i den iskalla natten i Antarktis. Överallt, utan att någon människa är involverad. 

Aïlos resa flyttar vårt fokus för en stund till finska Lapplands karga och storslagna natur. Där föds en liten renkalv i vårvintern och under ett års tid får vi följa honom under de strapatser det innebär att överleva i en värld där mycket hotar det sköra livet. Örnar, vargar, järvar och iskalla älvar är bara några av farorna som lurar där ingen som är svag överlever.

Med mig i salongen har jag Amanda och Josefine, båda 14 år gamla. Vi är överens om att Aïlos resa är en mycket bra film och den passar alla åldrar. Den är spännande utan att bli otäck, så även yngre familjemedlemmar kan följa med. Filmsekvenserna av det vilda djurlivet är samtidigt otroligt skickligt gjorda vilket gör att också ungdomar och vuxna fascineras över skådespelet som presenteras. Och filmen är rolig! Framför allt blir vi förälskade i hermelinens krumbuktande i snödrivorna – som ett clownnummer av högsta klass. Och det är på riktigt! Ingen datoranimering här inte. Bara en mycket skicklig redigering av filmmaterialet.

Rolf Lassgård har en bra och engagerad berättarröst som för handlingen framåt i lugn takt. Däremot är manuset på gränsen till melodramiskt ibland och förmänskligandet av djurens beteenden kan bli lite väl sagobetonat för den vuxna publiken. Men så är det också en familjefilm.

Utbudet av dessa är så här års legio och det är långt ifrån allt som är bra. Aïlos resa är däremot en utmärkt upplevelse för både små och stora. När så mycket i människans värld nuförtiden handlar om tekniska framsteg och yta är det välgörande att tillsammans med barnen bli påmind om att livet här på jorden är så mycket större. Det finns en skapelse som vi fått att vårda men också njuta av och fascineras över. Det finländska landskapet i filmen skulle lika gärna kunna vara vårt eget Lappland och det påminner mig om vilket fantastiskt land vi själva bor i.

Mattias Lindström