Social mystik

För en kort tid sedan kunde vårt stiftsförlag, Veritas, ge ut en tegelstensbok på över tusen sidor om den katolska socialläran. Jag hoppas att många vill ta till sig det budskap som kyrkans sociallära innebär. Just i en tid då ideologierna tycks tyna bort och avlöses av pragmatiska och populistiska tongångar, har socialläran en viktig roll att spela i vårt samhälle. Det är knappast en bok man läser från pärm till pärm, men väl ett uppslagsverk som kan ge impulser för många av samhällslivets stora frågor.

Samtidigt måste jag konstatera att vissa katoliker är tämligen ointresserade av socialläran. Därför är det viktigt att betona att den är en integrerad del av kyrkans trosskatt. Eftersom många har lättare att ta till sig tron utifrån ett andligt perspektiv, utifrån spiritualiteten, behöver vi vad man kan kalla en social mystik. Mötet med Guds innersta mysterium, Treenigheten, förvandlar oss inte bara som enskilda personer utan också som gemenskapsvarelser kallade att förverkliga det allmänna bästa i det samhälle där vi lever. Vissa tycks ha fastnat i en fördomsfull och kritisk syn på socialläran, eftersom de menar att den är för politisk, ja, partipolitiskt färgad. Men socialläran vill bara ge oss inspiration och motivation, utifrån naturrätten och evangeliet, att arbeta för en bättre och rättvisare värld, där varje människas värdighet respekteras.

Utifrån det evangelium vi läser på Kristus Konungens högtid (år A) – Matt 25:31–46 – blir detta hela klart. Här ser vi hur Jesus identifierar sig med de minsta, för att vi genom att identifiera oss med honom skall känna igen hans ansikte i deras ansikte och tjäna honom i dem. Vi inbjuds till en andlig, ja, mystisk identifikationsprocess, där vi genom vår gemenskap med Jesus leds in i en gemenskap med de fattiga och nödställda, som Jesus har identifierat sig med genom att bli människa. Genom inkarnationen har Jesus intagit den sista platsen. Julens mysterium uttrycker Guds kenosis, hans totala utblottelse. Halten i vår efterföljelse av Jesus blir tydlig i vårt sätt att möta de behövande. En gång skall detta bli det yttersta kriteriet på vår trohet mot Jesus. Vår eviga salighet är beroende av om vi har känt igen Jesus i de fattiga och minsta.

Ett samhälles grad av civilisation kan mätas och kännas igen på hur man behandlar de mest utsatta. Socialläran vill ge oss de principer vi behöver för att motivera oss att arbeta för att förbättra villkoren för de sämst lottade. För att inte förtröttas i vår strävan efter att förverkliga detta behöver vi en ren intention och ett gott uppsåt, en av evangeliet präglad motivation, ja, en social mystik som drivkraft. Vi måste låta oss drivas av en ständigt växande och levande kärlek till Jesus, som får oss att känna igen honom i de nödställda och göra allt vad vi kan för att förbättra deras situation. Spiritualitet och sociallära måste gå hand i hand.

Man talar ibland om ”broderns sakrament”, ja, också om ”systerns”, för att påminna oss om att varje människa är skapad till Guds avbild och pekar vidare på Gud. På så sätt hjälper vi människor varandra att nå fram till Gud, förvandlas i mötet med honom som blivit människa i Jesus Kristus, och så i vår tur verka för ett samhälle, där varje människa, särskilt de svagaste, får den kärlek och hjälp de har rätt till.

Så länge vi lever här på jorden, står vi under Guds dom, för att prövas i vår kärlek till honom och hans fattiga. Därför är det så viktigt att vi som gemenskap, som församling och stift, gör vad vi kan, ja, mer än så, för att visa Jesus vår kärlek genom att tjäna honom i hans fattiga. Vi behöver en social omvändelse, både en sådan askes och mystik, eftersom vi ofta riskerar att fastna i individualismens fälla. Därför ber och hoppas jag att vår satsning på katolsk sociallära skall hjälpa många att engagera sig på olika sätt, inspirerade av en social mystik, där Jesu mysterium strålar fram, så att de fattiga får hedersplatsen och vi alla vill bygga upp ett samhälle som ser till de svagastes och utsattas bästa.

+Anders Arborelius OCD