Hur agerar katolska kyrkan när det gäller sexuella övergrepp?

Under morgonen har SVT rapporterat om ett fall gällande en katolsk munk i Sverige som anklagas för sexuella övergrepp på en vuxen kvinna. SVT:s rapportering kan ses här >>. I samband med rapporteringen intervjuades Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, i SVT:s Morgonstudion – ett inslag som kan ses här >>

Också tidigare under hösten rapporterades om övergrepp som uppges ha begåtts i Stockholms katolska stift. I bägge fall ska övergreppen ha begåtts mot vuxna personer, och det har särskilt betonats i massmedia att Biskopsämbetet inte gjort någon polisanmälan. Ett av de fall som rapporterades tidigare under hösten rörde en präst som tillhörde ett annat stift, det andra fallet en ordenspräst. Det nya fallet berör en ordensbroder. I de tidigare fallen ville de utsatta själva inte att polisanmälan skulle göras. I det nu aktuella fallet var preskriptionstiden redan ute när fallet kom till stiftets kännedom.

Det kan vara svårt att få överblick över de kyrkliga strukturerna och vem som bär ansvar när en präst eller ordenstillhörig begår brott (förutom det uppenbara att personen ifråga själv bär ansvar för sina handlingar). Det är inte heller alltid tydligt och självklart vad som händer när till exempel ett sexuellt övergrepp anmäls. I en artikel från den katolska tidskriften Signum, med tillåtelse återgiven här i ett något förkortat format, reder man ut begreppen:

  1. Det är stor skillnad om den som utsatts är minderårig eller vuxen. Kyrkorätten räknar sedan sommaren 2019 den som är under 18 år som minderårig. Kyrkorättsligt gäller reglerna för minderåriga även för ”särskilt utsatta eller sårbara vuxna”, vilket kan tolkas som vuxna med grava funktionsnedsättningar, men signalerna från Rom har på sistone varit att det även kan gälla exempelvis om den som utsatts är tydligt i beroendeställning till förövaren.

    Om en minderårig utsatts för sexuella övergrepp upprättas alltid polisanmälan, även om den utsatta inte själv vill. Detta görs av barnets vårdnadshavare, av stiftets administration eller av någon annan.

    Om en vuxen person utsatts för sexuella övergrepp uppmanar Biskopsämbetet till polisanmälan och kan erbjuda sig att hjälpa till. I de fall personen inte vill att polisanmälan görs, avvaktar man. Detta dels för att det kan finnas integritetsskäl, dels för att det kan finnas hot eller andra skäl att vara försiktig. Biskopsämbetet arbetar för närvarande med att förbättra också informella kontakter med polisen, för att kunna föra en dialog kring hur fall bäst hanteras. Principen är att polisanmälan ska upprättas i så många fall som möjligt.

  2. Kyrkan har inte ett parallellt rättssystem; kyrkans system är ett komplement som hanterar andra frågor än samhällets myndigheter. Polis, åklagare och domstol ska bedöma om brott skett enligt svensk lag och vilken påföljd brottet ger. Den kanoniska rätten, dvs. kyrkans juridiska system, bedömer sådant som om en präst eller ordensperson brutit mot kyrkliga regler och vilka inomkyrkliga påföljder som är lämpliga.

    Detta innebär i praktiken att kyrkan kan göra en inomkyrklig utredning och utdela påföljd även om polis och åklagare inte anser att brott kan bevisas eller om ett brott enligt svensk lagstiftning är preskriberat. Kyrkan har inte myndigheternas möjligheter att utreda och utdela påföljd. Det finns inga möjligheter att tvinga personer till förhör eller att låsa in förövare; sådant överlåts till civila myndigheter. Istället rör kyrkans påföljder sådant som till exempel rätten att utöva ämbete, rätt att arbeta inom kyrkan eller rätt att undervisa vid katolska institutioner.

    Att det vid sexuella övergrepp kan genomföras både en brottsutredning och en kyrklig utredning handlar alltså inte om att kyrkan försöker ställa sig över eller utanför samhällets lagar, utan om att ett sexuellt övergrepp är ett dubbelt brott –både enligt svensk lag och enligt kanonisk rätt.

  3. Biskopen har kyrkorättsligt ansvar för de stiftspräster som formellt tillhör stiftet. Ordenspräster, -bröder och -systrar står kyrkorättsligt under sin respektive orden. Stiftspräster som verkar i ett stift men tillhör ett annat, svarar i första hand mot sitt hemstift. I Stockholms katolska stift innebär detta att en klar majoritet av prästerna inte har stiftets biskop som sin överordnade, eftersom många präster är ordenspräster och en del präster är utlånade av andra stift. Det åligger inte stiftets biskop att på eget bevåg utreda ordenspräster och andra ordensfolk som har blivit anmälda, det ansvaret faller istället på ledningen i respektive orden. Det stiftets biskop kan göra är a) förbjuda en person att inom stiftet ha en formell position eller utöva sitt ämbete och b) kontakta den som har ansvar för att göra en utredning och erbjuda båda parter hjälp som exempelvis jurist, psykolog och kontaktnät i stiftet.

    När biskopen hänvisar en anmälan om övergrepp vidare till exempelvis en orden eller en annan biskop, kan det i utomståendes ögon uppfattas som ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret eller att försöka mörklägga. I själva verket är biskopens handlingsutrymme kraftigt begränsat när det gäller andra präster än de ”egna” stiftsprästerna, och ännu mindre om det rör ej prästvigda ordenstillhöriga.

  4. När en präst tas emot från ett annat stift, har de med sig intyg från sitt tidigare stift, rekommendationsbrev, en personbeskrivning samt personalfil/arkivfil. Den sistnämnda ska alltid innehålla information om eventuella anklagelser och kyrkliga utredningar. Vid behov kan mer information efterfrågas.

  5. När en anmälan om övergrepp tas emot av Biskopsämbetet, ska alltid en skriftlig rapport upprättas. Den som anmäler ska bli lyssnad på, respekterad och tagen på allvar. Efter att rapporten upprättats görs en bedömning om hur man bäst går vidare, vilket beror på omständigheterna.

En viktig del av det förebyggande arbetet är att alla är medvetna om att det kan förekomma även i den egna församlingen, och tar förebyggande åtgärder på allvar. Detta både för att förebygga att övergrepp begås och för att minska risken för ogrundade rykten.

En sak som kyrkan behöver reflektera över, överallt, är hur man kan berätta om anmälningar utan att det kränker utsattas och förövares integritet. Det finns, efter de senaste årens störtflod av avslöjanden, en längtan efter större öppenhet och genomskinlighet i processerna. I ett litet stift som det svenska, där i någon mån fortfarande ”alla känner alla”, blir människor sårbara för rykten och skvaller, och offentliggöranden om att ett övergrepp begåtts leder lätt till spekulationer om vem som utsatts och huruvida anmälan är sann. Någon enkel lösning finns knappast, men det är viktigt att diskussionen förs.

Återpublicerad från Signum med tillåtelse.

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: