Johannes

27 december

Den som läser Johannesevangeliet, Johannesbreven och Uppenbarelseboken märker trots olikheter i stil och form många likheter (uttryck som till exempel ”vittnesbörd”, ”ljus”, ”mörker”, ”liv”, ”Lammet”, ”Ordet”). Den franske biskopen och kyrkofadern Ireneus från Lyon, vars lärare var apostellärjungen Polykarpos, bekräftar att den helige aposteln och evangelisten Johannes, som han personligen kände, står bakom alla Johannesskrifterna i Bibeln. Moderna argument mot detta står på osäker grund jämfört med fornkristna vittnesbörd.

Vi katoliker firar Johannes fest den 27 december, han som med sin broder Jakob övergav fadern Sebedaios i fiskebåten och lämnade allt för att följa Jesus (Matt 4:21–22). Jesus kallade bröderna för ”Boanerges” (”åskans söner”, Mark 3:17). Varför? För att pappan skällde på dem? Eller för att dessa två ungdomar hade ett spontant temperament (som i Luk 9:54 när de vill kalla ner eld från himlen, eller Mark 10:35–41 när de ber Jesus om att få sitta till höger och vänster om honom i himlen)? Vi vet inte. Johannes verkar ha varit den yngste bland alla apostlarna och stått nära Jesus på ett särskilt sätt. Det kan röra sig om släkt, vilket i så fall förklarar varför Jesus på korset anförtror sin moder i hans vård (Joh. 19:27). Han är ”den lärjunge som Jesus älskade”, till exempel när han i nattvardssalen vänder sig mot den skakade Jesus, lutar sig mot hans bröst och ställer frågan som ingen annan – inte ens Petrus – vågar ställa, nämligen om förrädarens namn.

I Johannes texter finns en djup andlighet. När han skriver att Ordet blev människa och bodde ibland oss (Joh 1:14) ser vi hur Guds skaparord (1 Mos 1:3) strålar oss till mötes i stallet i Betlehem. Han skriver spännande och man märker hur han hela tiden tänker på dem som ska läsa texterna i framtiden. Den älskade lärjungen vet att han är utvald men vill dela detta privilegium med alla läsare. I evangeliet undviker han elegant att skriva sitt eget namn, förmodligen för att läsaren ska se sig själv som just ”den lärjunge som Jesus älskade”. Johannes är central, alltid med i den innersta kretsen kring Jesus – med Petrus och Jakob – när något viktigt händer (till exempel vid Jesu förvandling och när han väcker synagogföreståndarens dotter från döden). Paulus kallar dessa tre för kyrkans ”pelare” (Gal 2:9). Som den ende av apostlarna stannade Johannes kvar med Maria hos Jesus under korset, och tillsammans med Petrus springer han till Jesu grav och möter den Uppståndne.

Vi vet att Johannes aldrig dog martyrdöden, vilket de övriga apostlarna gjorde. Men han fick ”smaka Herrens lidandes kalk” (Mark 10:38–39): han kastades bland annat i kokande olja, men överlevde. Han deporterades i hög ålder till fängelseön Patmos, där Uppenbarelseboken blev till, hastigt nedtecknad och utan den korrekturhjälp han nog har haft när han skrev sina övriga skrifter (den lär ha skrivits på klumpig grekiska). Ett sekel efter Jesu födelse predikar Johannes ännu i Efesos. Den helige Hieronymus berättar att åldringen fick stödjas av lärjungarnas armar och knappt orkade komma till kyrkan och tala längre. Då brukade han bara säga: ”Mina barn, älska varandra!” När lärjungarna tröttnade på att alltid få höra samma ord, frågade de honom varför han sa så. ”För att detta är Herrens bud, och om bara detta sker, så är det nog” var hans värdiga svar.

Med Johannes dog det sista direkta ögonvittnet till Jesus (1 Joh 1:1–4). Därmed var Nya Testamentets vittnesbörd avslutat och inget mer kunde komma med i Bibeln. Kyrkans tid tar vid, teologins tid, traderandets tid (traditionen, det vill säga att tron ges vidare). Denna tradition får vi vara en del av än i dag, tills Herren återkommer i härlighet.

(KLN)