Himlen på jorden

Foto: Greger Hatt

Varje gång vi firar liturgi öppnas himlen på glänt. Vi får en försmak, om än aldrig så liten och knappt förnimbar, av den himmelska bröllopsmåltiden när vi deltar i eukaristin. Men då måste vi också öppna oss, omvända oss och ta emot Herren med hela vårt hjärta, med varje fiber i vårt väsen. Därför behöver vi den helige Andes hjälp för att upptäcka att vårt sanna väsen är att vara en homo liturgicus, som lever i ständig tillbedjan och överlåtelse till den levande, treenige Guden. Ingen kan lära oss denna grundhållning bättre än en kvinna, Guds Moder och vår egen moder, jungfru Maria. Ingen har lyssnat mer intensivt till Guds Ord än hon, ja, så intensivt säger kyrkofäderna, att Ordet blev kött i hennes jungfruliga sköte. Ingen har levt så nära Jesus och varit så trogen mot honom och allt vad han har lärt som Maria.

Allt detta kan vi lära oss av Maria för att så växa in i denna liturgiska, tillbedjande grundhållning, som gör oss i stånd att verkligen leva med i den heliga mässan med varje fiber i vårt väsen. Då kan vi fortsätta att leva i ständig bön, i oavlåtlig förening med Jesus också efter mässan. Den eukaristiska liturgin går då över i vardagens liturgi. Liksom Maria får vi tjäna och överlåta oss till Jesus genom allt det vi gör i vårt vanliga liv. Förenade med Jesus tillsammans med Maria får vi del av hans kärlek och kan i vår tur sprida den till varje människa vi möter. Mäs­san tar egentligen aldrig slut. Det kärlekens och självutgivelsens offer som Jesus frambär på altaret under mässan måste förvandla oss till Jesu budbärare och medarbetare, som själva utger oss i kärlek för dem som bara genom oss kan få lite kärlek och omsorg och så erfara att Jesus är den levande Herren också här och nu.

Den stora samvetsfrågan är förstås: Lever vi verkligen med så intensivt i mässan, hur den än firas och av vem den än firas, hur vi än känner oss eller inte känner oss? Mässan har ett oändligt, ja, himmelskt värde, oberoende av oss människor. Gud slösar frikostigt med sin nåd, oavsett om prästen eller de troende är värdiga eller ej. Det är nåd utöver nåd. Det tragiska är att vi inte alltid vill ta emot detta och sluter oss för honom. Vi tittar uttråkat på klockan och tittar bort när kollekthåven närmar sig. Vi fastnar i våra tankefoster och drömmer oss bort. Därför är den inledande syndabekännelsen i mässan så avgörande. Vi vill verkligen börja om i nådens nya liv och se på varje mässa som en ny början i vårt liv, ja, vem vet, kanske det blir den sista mässan i vårt liv.

Vi är menade att förvandlas till en allt större Kristus-likhet varje gång vi firar eukaristin. När bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod skall också vi förvandlas genom det vi tar emot. Wilfrid Stinissen sade en gång att ordet förvandling är så typiskt katolskt. Hela Kyrkans liv och liturgi är präglad av förvandling, förlåtelse och heliggörelse. Frågan till var och en av oss är då: Vill vi verkligen förvandlas från syndare till helgon? Är vi beredda att släppa självupptagenhet och självömkan och satsa på självutgivelse i Jesu efterföljd? Också här behöver vi jungfru Marias milda men bestämda modershand, som leder oss ut till de fattiga och behövande och bort från egna nöjen och tidsfördriv. Vi ber för Sveriges omvändelse, men då måste vi börja med oss själva, annars blir det bara pannkaka av allting.

I mässan tar vi ut himlens glädje i förskott. Vi får en glimt av den eviga härlighet som Gud har berett åt dem som älskar och efterföljer hans Son. Denna härlighet har Sonen vunnit åt oss genom korset, genom att dö för vår skull. Mässan är också offer. Kristi offer på Golgota blir sakramentalt närvarade på altaret för vår frälsnings skull. Då måste vi också låta oss själva förvandlas, så att vi är beredda till offer och självutgivande tjänande i Jesu efterföljelse. Annars är allt förgäves. Annars har mässan inte burit frukt i vårt liv. Som helgonen brukar säga är det i det dagliga livet som man ser kriteriet på vår fromhet och allvaret i vår tro på Jesus. Det som sker på altaret måste bära frukt i vårt vardagliga liv, i vårt sätt att utge oss i Jesu tjänst för de behövande och bortglömda. Låt oss lova Herren med vår röst och med vårt förstånd och med den goda handlingen, säger Augustinus.

När Gud skapade världen var det för att den skulle förhärliga honom. Vi talar om en kosmisk liturgi, där allt från snöflingor till elefanter deltar med liv och lust. Vi människor är vid sidan av änglarna de enda som prisar Gud på ett medvetet sätt. Men vi alla får ge röst åt skapelsen som tillber sin Skapare. Vi har fått den nåden, men också det ansvaret för skapelsen. Därför behöver vi skolas in i vår liturgiska kallelse, som skall få sin fulländning i den eviga härligheten. Mässan är den viktigaste skolan där vi lär oss denna heliga uppgift.

Därför får vi, ja, vi måste, varje söndag delta i mässan för att bli hemmastadda i vår liturgiska livsuppgift. Oavsett hur mässan firas, efter vilken rit eller på vilket språk, ja, oavsett om den firas av en mer eller mindre helig eller syndig präst, så har mässan ett oändligt, himmelskt värde. Det är glädjande att se att allt fler vill delta i mässan också på vardagarna. Det är i sista hand i vardagens slit och släp som det visar sig om vi har blivit förvandlade av den nåd som vi får i mässan och som likgestaltar oss allt mer och mer med Jesus. Sverige, ja, hela världen har rätt att få ett trovärdigt vittnesbörd om Jesus genom dem som låter sig näras och förvandlas av eukaristin. Vi ber om Guds nåd för varandra, så att vi får tillhöra denna ödmjuka skara, annars är allt förgäves.

+Anders Arborelius OCD

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: