Två trauman – olika uppmärksamhet

När man ser tillbaka på det senaste årtiondet, kan man framhålla två starka skildringar om en viss grupp – den ena en berättelse om skandaler och onda gärningar som fördes fram i ljuset, och den andra en berättelse om lidande, sårbarhet och om att vara offer för omständigheterna.

Den 26 december – ironiskt nog festdagen för sankt Stefan, den första kristna martyren – släppte en grupp i Nigeria knutna till is en video, som visade tio kristna som blev halshuggna samt en elfte som sköts till döds. En maskerad man uppgav att morden var en hämndaktion för att amerikanska trupper i oktober hade dödat is-chefen Abu Bakr al-Baghdadi i Syrien.

Avrättningarna var bara det senaste barbariska agerandet av Islamiska statens västafrikanska provins, som de själva kallar området, och som de senaste månaderna har intensifierat attackerna på kristna i Nigeria samt på biståndsarbetare och säkerhetspersonal.

– Kristna i alla delar av Nigeria har länge varit nervösa, och de har sett sig själva som uppenbara mål för ständiga terroristattacker i landet, säger fader Benjamin Achi, talesman för Enugu stift i Nigeria, till Crux.

– Det är väldigt svårt att inte tänka i de banorna, med tanke på de många dödsoffer vi kristna har sett i olika delar av landet sedan is uppror började för sex år sedan, säger fader Achi.

På nivån av ett folkmord

Varje år under det senaste årtiondet – och om rätt ska vara rätt, i årtionden före dess – utgör jul och påsk särskilt sårbara perioder för kristna runt om i världen. Krafter som vill skada kristna vet att kyrkor kommer att vara fyllda, och det symboliska värdet i att angripa kristna på en av deras heligaste dagar är stort.

Vid påsk förra året dog tvåhundrafemtionio människor, därav fyrtiofem barn, och över fem hundra skadades i en serie bombattacker i Sri Lanka mot tre kyrkor och tre lyxhotell. Senare på året var det åter igen Nigerias tur.

Generellt var det förföljelse och våld mot kristna som dominerade 2010-talet för den globala kristenheten, inklusive katolska kyrkan, precis lika mycket som övergreppsskandalerna mot minderåriga. I maj 2019 visade en officiell rapport från Storbritannien, beställd av dåvarande utrikesministern Jeremy Hunt, att våld mot kristna är på en nivå ”nära folkmord”. Rapportens slutsats var: Vi har bevis, inte bara för att förföljelsen av kristna sprids geografiskt, utan också för att allvarlighetsgraden ökar.

Det finns olika uppfattningar om exakt vad som räknas som förföljelse av troende, därför varierar uppskattningar kraftigt om antalet kristna martyrer varje år, från runt åtta tusen till hundra tusen. Även om man använder den lägre siffran blir det minst åttio tusen kristna som dödats för sin tros skull under 2010-talet.

Skillnad i nyhetsvärde

Man skulle absolut kunna säga att vid sidan om påvarna var fransmannen fader Jaques Hamel den katolske präst som var utmärkande för det gångna årtiondet, en på andra sätt oansenlig åttiosexårig präst, som mördades av två IS-män i sin kyrka i Saint-Étienne-du-Rouvray den 26 juli 2016 medan han firade mässan. Fader Hamel hade egentligen gått i pension som sjuttiofemåring men hade fått tillåtelse att fortsätta som kaplan i församlingen.

Processen för fader Hamels saligförklaring har påbörjats och han har blivit en symbol för otaliga kristna runt om i världen som har förlorat livet det senaste årtiondet, i avsaknad av de larmsignaler som tar vid när en sådan vidrighet sker i hjärtat av Västvärlden. Hamel ger också en ledtråd till varför plågan med prästers sexuella övergrepp har gett upphov till så mycket uppmärksamhet i media, i motsats till förföljelsen av kristna: förföljelserna sker helt enkelt för långt bort.

När någon blir brutalt mördad i usa, eller i ett stort västerländskt land som Frankrike, blir det uppståndelse. När det sker i Nigeria eller Sri Lanka eller Irak och Syrien eller någon annanstans som ligger utanför den kollektiva radarskärmen, blir det en fotnot. Därtill finns det faktum att förföljelse av kristna är politiserat på ett sätt som prästers sexuella övergrepp inte längre är.

Politiserad fråga

Det är svårt att komma ihåg nu, men under 2002 och 2003, när tidningen Boston Globe började skriva om övergreppsskandalerna, var det många i den katolska högern som såg avslöjandena som en del av det anti-katolska förtalet som drevs på av den gängse liberala, sekulära dagordningen, och man försökte skjuta över skulden på budbäraren. Den reaktionen har i stort sett försvunnit och i dag är anledningen till reformer inom kyrkan inte längre något som går som en skiljelinje mellan vänster och höger.

Ändå ses förföljelsen av kristna ofta här i väst som en mer ”konservativ” fråga, vilket är extremt ironiskt när man tänker på att majoriteten av dem som faller offer är fattiga, färgade och ofta kvinnor.

Ta till exempel Asia Bibi, en analfabetisk bondkvinna och flerbarnsmamma från Pakistan, som satt fängslad under stora delar av 2010-talet i väntan på dödsstraff, anklagad för hädelse av islam. Till slut brev hon friad och tilläts emigrera till Kanada. Men varför blev hon inte föremål för stödmanifestationer av feminister och uppburen av de viktiga feministiska strömningarna inom den katolska kyrkan? Det är helt oförklarligt – om man inte ser till hur ideologier kan förvanska.

Större uppmärksamhet

Om några bland den katolska högern var långsamma när det gällde att inse allvaret i prästers övergreppsskandaler för femton år sedan, är det nu många i den katolska vänstern som i dag kanske behöver göra en liknande samvetsrannsakan angående deras bröders och systrars lidande runt om i världen.

Hur man än redovisar skillnaderna i rapportering och mobilisering, blir det bara förklaringar – inte ursäkter.

Den globala kristenheten, däribland sannerligen den katolska kyrkan, upplevde två trauman under det gångna årtiondet, som bägge är globala vad gäller omfattning och historiska vad gäller konsekvenser. Kanske kan vårt kollektiva nyårslöfte bli att säkerställa att båda får den uppmärksamhet de förtjänar.

John L. Allen Jr., chefredaktör Crux

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: