Upprepa inte samma fatala misstag!

Diskussionen började på 1950-talet och på 1960-talet hade tesen blivit ett faktum: världen stod inför en tickande befolkningsbomb, och det var ont om tid. Kulmen nåddes 1968 med Paul Ehrlichs bok Befolkningsexplosionen. En dyster larmrapport som slog fast att mänsklighetens undergång var nära förestående. Maten skulle ta slut och stora delar av jordens befolkning skulle svälta ihjäl inom snar framtid.

Drastiska metoder var nödvändiga. Rädslan för befolkningsökningen var påtaglig, och framför allt gällde det att stoppa världens fattiga från att få barn. Det gjordes stora ansträngningar för att få utvecklingsländer att vidta kraftåtgärder för att minska fertiliteten, och många var snabba att haka på. Massteriliseringar i Indien och barnbegränsning i Kina infördes, initierat och till en början finansierat av västvärlden. Bakom det hela stod till stora delar fn genom sin befolkningsfond unfpa. Men även enskilda länder tog aktiv del genom att villkora bistånd. Ingen fertilitetsminskning – inget bistånd.

I dag står vi med facit i handen: Vi är nu över dubbelt så många människor som när Befolkningsbomben publicerades, men mass­svälten uteblev och har i stället mer än halverats. Och vi skulle kunna utradera svält helt redan i dag; det är inte bristen på mat som är problemet utan matsvinn och brist på rättvis fördelning.

Konsekvensen av de drastiska metoder man valde för att få ner antalet barn har blivit enorma: över hundrasjuttio miljoner flickor och kvinnor fattas i Asien. Trycket på familjer att inte få för många barn går nämligen främst ut över flickor. De får antingen inte födas alls (de aborteras) eller åsidosätts till förmån för pojkar och får sämre odds att nå vuxen ålder. Detta har fått enorma följder, vilket man kan läsa om bland recensionerna i detta nummer av Katolskt magasin. Och att vända på utvecklingen tar flera generationer när man väl har slagit in på vägen. De närmaste tio åren väntas antalet kvinnor mellan tjugofem och trettio år minska med ytterligare fyrtio procent i Kina.

För sextio år sedan tog man till drastiska lösningar på ett förmodat problem utan någon som helst hänsyn till de människor som berördes. Nu kan historien vara på väg att upprepa sig – denna gång med klimatet som förevändning. Det blir nämligen mer och mer uppenbart att något håller på att gå rejält snett med den skapelse vi satts att förvalta. En extremmild vinter i vår del av världen, bränder i Australien på grund av torka som aldrig tycks ta slut, och en lång rad andra klimatfenomen både lokalt och globalt.

Siktet är nu ställt på Afrika, den enda kontinenten där befolkningen ökar snabbt. Men om tillväxten håller i sig kommer födelsetalen att falla även där i takt med att kvinnor får högre utbildning, vilket sker när länder lyfts ur fattigdom. Trots det börjar det talas allt högre om nödvändigheten av att införa barnbegränsningar för klimatets skull, och inte bara i Afrika. Men lösningen på klimatoro får inte bli att än en gång pressa befolkningar att få ner antalet födda barn. För utveckling har en tendens att ta förvånande skutt: Nya siffror visar till exempel att befolkningstillväxt och ekonomisk tillväxt inte längre är kopplat till ökad resursförbrukning. Människan har en fantastisk förmåga att – om än långsamt – lära sig och anpassa sig.

Det är vår nuvarande livsföring som är ett akut problem. Här har vi mycket att göra, både som enskilda och i våra församlingar, vilket tas upp längre fram i detta nummer. Men roten på problemet får aldrig bli enskilda människoliv i sig. Tvärt om finns en oanad, oändlig potential nedlagd av Gud i var och en av oss.

Helena D’Arcy, chefredaktör

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: