Vad gör en man till en man och en kvinna till en kvinna?

Frågor som berör könsidentitet, könskorrigering och så kallad könsdysfori – att uppleva att man fötts med ”fel” kön – har seglat upp högt på den mediala och politiska dagordningen. Syster Sofie OP delar här med sig av sina tankar om vad som gör oss till antingen man eller kvinna.

Blunda och känn efter om du är en pojke eller flicka. Ingen ska få säga till dig vad du är. Du bestämmer själv!

Den uppmaningen är den del av en övning som förekommer på förskolor i Kanada. I Australien har myndigheter föreslagit att alla leksaker och barnböcker ska certifieras för att garantera att de är könsneutrala, och i den svenska läroplanen föreskrivs att könsneutrala begrepp ska användas för barn och föräldrar. Ord som pojkar och flickor ska inte användas. Det är också möjligt i dag att presentera sig som familjefar och kvinna, och i Sveriges rikes lag heter det numera ”havande person”, eftersom även en man kan vara havande.

Hur ska vi förhålla oss till denna tendens att upplösa könskategorierna?

Det finns en stark irrationell karaktär i den här ideologin. Förnuftsbaserade argument eller objektiva fakta spelar ingen roll när måttstocken för vad som är sant är vad jag känner. Samma personer som menar att man kan välja kön, det vill säga ändra på kroppen, hävdar samtidigt att det kroppsliga inte spelar någon roll, och att det inte finns några skillnader mellan könen. Man får inte säga att det finns något typiskt manligt eller kvinnligt – men den som vill byta kön gör det ofta för att få de mest stereotypa könsattributen.

Judith Butler, som myntat begreppet gender theory, har sagt att hon kan gå upp på morgonen, öppna garderoben och bestämma vilket kön hon ska vara just den dagen. Kön blir något yttre, ett mode. Men om kön kan betyda vad som helst som man bestämmer att det ska betyda, har vi inte längre några ord att kommunicera med. Vi förlorar logiken. Om det inte finns någon Gud, ingen lag att mäta sig mot, inget objektivt rätt och fel, då räcker det med att tillräckligt många tycker likadant för att man ska kunna bilda en mobb. Man behöver inte bemöta argument, utan kollar bara in vad alla andra tycker.

För några sekler sedan gjorde människan uppror mot Gud. Nu gör vi också uppror mot verkligheten. I den postmoderna värld vi lever i finns inte någon objektiv verklighet. Allt blir subjektiva tolkningar – därav den förvirring vi lever i.

Att tro på varat

Vi kristna tror på den Gud som ÄR, och att det finns en verklighet som existerar utanför oss själva. Vi tror inte bara på tänkandet, utan på varat. Och vi tror på Guds ord, logos, som betyder meningsfullhet och ordning. Det finns en meningsfull ordning i varat, som vi inte skapar med vårt psyke. För vi är inte Gud. Men vi har fått ett förnuft av Gud, en kapacitet att utforska verkligheten. Förnuftet hjälper oss att leva i harmoni med verkligheten, med Guds logos. Detta skapar inre konsistens.

Till den yttre verkligheten hör vår kropp, den är en del av logos, meningsfullt och vackert ordnad. Världen säger att kroppen är en hårddisk som vi kan programmera som vi vill, en virtuell verklighet eller en råvara. Men vi tror att kroppen speglar Guds avbild, Guds logos, den talar om Guds mysterier.

Vad förnuftet säger

Varför har vi ett kön? Vi hade också kunnat reproducera oss själva, som de första primitiva celldjuren. De förökade sig genom delning, och det gav upphov till kopior av modercellen. Att maskulint och feminint åtskiljdes var ett revolutionerande steg i evolutionen: genom könsdifferentiering uppstod variationsrikedom. Ingen människa är den andra lik därför att hon är en blandning av två olika genuppsättningar. Vi är inte en förlängning av en förälder, och det ger oss en fundamental frihet. Vi är unika. Meningen med könet är därmed en unik individ: barnet. Ordet gender kommer av grekiskans gennao (to generate på engelska), att avla liv.

Av vår genuppsättning utgör könskromosomerna bara en procent. Man och kvinna är alltså till nittionio procent lika! Vi har samma mänskliga natur med en fri vilja, förnuft och självmedvetande, vilket ger oss förmågan att älska, till skillnad från djuren. Men en procent skiljer sig, och den påverkar varje fiber i vår kropp. I varje cellkärna finns könskromosomer, xx för en flicka och xy för en pojke. Ansiktsdrag, kroppsform, muskler, röst – allt är präglat av vårt kön.

Testosteronet avgörande

Fostrets kön bestäms av spermien vid befruktningen, beroende på om det är en x-spermie eller en y-spermie. Det är alltså mannen som differentierar. Kön på engelska heter sex som kommer av latinets secare, att skilja. Vi finner det i ord som sax och sekatör. Själva ordets betydelse har alltså med olikhet att göra.

Fram till sjunde fosterveckan ser man ingen skillnad mellan ett pojk- och ett flickfoster. Men den åttonde veckan vaknar y-kromosomen. Den styr utvecklingen av testiklarna, samtidigt som ett kvinnligt könsanlag tillbakabildas. Testiklarna börjar producera testosteron som släpps ut i blodet i hög halt – långt innan vi kan börja tala om social indoktrinering. Det är testosteronet som gör att pojken får en penis. Om testosteronet inte fångas upp, vilket sker i ytterst sällsynta fall, föds pojken utan penis och testiklar, och man kan tro att det är en flicka. Även andra skador på könskromosomerna kan förekomma, men är ovanligt. Sådana tillstånd benämns intersexualitet och ska inte förväxlas med transsexualitet – en fysiskt frisk person som vill byta kön.

Skillnad i hjärnstruktur

Testosteronet påverkar pojkens hjärna. Det bryter ner förbindelser mellan hjärnhalvorna, medan andra förbindelser stimuleras. Kvinnor har fler förbindelser mellan hjärnhalvorna, medan män har fler förbindelser inom varje hemisfär. Det är väl vetenskapligt belagt, både hos djur och människor. Man kan se på ett tvärsnitt av en hjärna om det är en hane eller hona.

Ett flickfoster är inte beroende av hormoner för att utvecklas till flicka. Kvinnliga könshormon produceras först vid puberteten. Biologiskt är det ”enklare” att bli flicka, kanske också psykologiskt, eftersom flickan inte behöver skilja sin könsidentitet från mamman. Det är något som däremot en pojke måste göra. Han har varit i symbios med sin mamma, men måste så småningom bejaka att han inte är samma som hon. För det behöver han en trygg och kärleksfull maskulin förebild som han kan knyta an till. Många pojkar saknar det.

Skillnaden i hjärnstruktur påverkar produktionen av hormoner hos pojkar och flickor. Det är hjärnan som sätter igång puberteten genom att skicka ut signalsubstanser till könskörtlarna. Testiklarna börjar producera spermier och mer testosteron, medan äggcellernas mognad stimuleras i äggstockarna där östrogen bildas. Hos kvinnan innehåller äggstockarna från början samtliga äggceller (cirka fyrahundratusen) och produktionen av hormoner är cyklisk. Hos mannen är den konstant, och han har heller inget klimakterium. Om man ska tala symbolspråk kan man säga att mannen förkroppsligar kraft och kvinnan förkroppsligar rytm! Kraft behöver rytm, för att inte bli inhuman, och rytm behöver kraft för att inte bli intetsägande. Detta är bara en aspekt av tusen andra hur man och kvinna kan förhöja varandras värde.

Identitet grundad i verkligheten

I dessa biologiska fakta har vi det enkla och okomplicerade svaret på vad kön är. Kön handlar om hur jag avlar liv – vare sig jag sedan avlar eller ej. Jag är en man om jag har xy-kromosomer, penis och testiklar. Jag är en kvinna om jag har xx-kromosomer, äggstockar, livmoder och vagina. Detta är vad orden står för, könets själva essens. Och den essensen går inte att ändra genom vare sig operationer eller hormonbehandling. Det enda man kan ändra är yttre attribut, accidenserna.

Om vi ska bygga en identitet på stadig grund, måste vi bygga den i verkligheten. Till den verkligheten hör vår kropp. Inte bara kroppen, men också den. Om vi förnekar kroppen blir vi främmande från en konstitutiv del av oss själva, för vi har inte bara en kropp, vi är vår kropp.

Detta betyder inte att man får reducera människan till biologi. Människan är ”en tvåenig varelse i vilken ande och materia griper in i varandra.” (Benedikt xvi, Gud är kärleken) Kvinnan har ofta värdesatts enbart för sin reproduktiva förmåga, instängd i ett snävt hemmafruideal. Allt som tvingar män och kvinnor in i sådana stereotypa roller är förstås fel, och därför behövs också normkritiken. Men lösningen ligger inte i att förneka att könen finns.

Och vi måste vara överens om vad orden betyder.

Syster Sofie Hamring OP

Fotnot: Artikeln, vars sista del publiceras i Km nr 2/2020, är en starkt förkortad version av ett föredrag som syster Sofie höll på ett Oas-möte sommaren 2019. Föredraget går att lyssna till på www.kroppensteologi.se

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: