Paulus Miki

6 februari

Strax efter att Japan upptäckts av européerna i mitten av 1500-talet satte jesuitmissionären Franciskus Xavier – vän till den helige Ignatius av Loyola – sin fot på ön. Han mötte en högt utvecklad civilisation, en svag kejsare och maktfulla lokala krigsherrar.

När han efter två år reste vidare fanns det redan omkring tusen kristna, alla fattiga. Tolv år därefter – 1563 – omvändes den förste krigsherren, sedan följde enstaka samurajer och buddhistiska munkar. 1587 gavs order om att alla missionärer skulle utvisas, men de stannade kvar och fick tiotusentals nya konvertiter. Konflikter mellan franciskaner och jesuiter, samt mellan portugiser och spanjorer, utnyttjades dock av staten för att bromsa kristnandet.

När ryktet spreds att missionen var ett svepskäl för en europeisk militär invasion, hängdes den förste japanske jesuitprästen Paulus Miki och tjugofem andra (två jesuiter, sex franciskaner och sjutton lekmän, varav tre unga pojkar) upp på kors utanför Nagasaki. Det skedde i februari 1597, efter att man tvingat honom att gå nära tusen kilometer till fots. Paulus Miki predikade länge medan han hängde på korset, bland annat finns detta nedtecknat:

Då denna stund nu har kommit för mig, tror jag inte att det finns några bland er som tror att jag skulle vilja fara med lögn. Därför säger jag öppet till er, att det inte finns någon annan väg till räddningen än de kristnas. Då denna väg lär mig att jag skall förlåta mina fiender och alla dem som torterat mig, förlåter jag gärna kungen och alla som har skuld till min död och jag ber dem enträget att ta emot det kristna dopet.

På korset förlät Paulus Miki sina mördare och uppmanade dem till omvändelse, innan han och hans följeslagare stacks ihjäl med lansar

Fortsatt förtryck

Förtrycket av de kristna misslyckades: femton år senare räknade kyrkan i Japan trehundra tusen medlemmar. Från Europa kom nu även protestantiska missionärer, vilket ökade makthavarnas förvirring om vad de kristna egentligen ville. Staten krävde återigen utländska missionärers avresa och hotade alla japaner med döden på bålet om de hade kontakt med kristna. Trettiosju präster och munkar stannade kvar i landet trots utvisningsordern.

Nu följde olika massavrättningar med stora publikskaror. Alla japaner tvingades en gång om året offentlig bekänna sin tro. Man skulle trampa på en bild av jungfru Maria med barnet, en så kallad fumie. Många kristna gjorde det medan de försökte vara någon annanstans i tankarna. En del av dessa fumier kan idag ses på museer, slitna av tusentals fötter. För att bli av med de mest motsträviga uppfanns nya tortyrmetoder, där offren långsamt förblödde och kvävdes under flera dagar.

Trots detta förblev många kristna. De höll ihop och i Nagasaki bröt ett kristet uppror ut 1637. I gatorna hängdes banderoller som hyllade eukaristin och överallt ropades Jesu och Marias namn. Upproret krossades och tjugofem tusen kristna massakrerades. Nu stängde Japan sig mot omvärlden och den förföljda kyrkan gick under jorden.

Överlevde isolering

Isolationen varade två hundra år. När missionärer från Väst äntligen fick komma in igen 1865, trädde tusentals kristna fram från ingenstans. De kunde fortfarande lite latin, de hade reliker från sina dödade präster och de bad om figurer av Jesus och Maria. Inte minst i Nagasaki var tron levande. Tre år tidigare, 1862, hade Paulus Miki och hans följeslagare blivit helgonförklarade.

Denna stad, där så många kristna gett sina liv, förstördes åttio år senare av en atombomb, tre dagar efter bomben över Hiroshima.

Kristendomen är kvar i Japan. Katolska kyrkan är liten; endast knappt en halv procent av befolkningen är katoliker. Under påve Franciskus besök i Japan i november 2019 besökte han den kulle där Paulus Miki blev korsfäst för att hedra honom, liksom Johannes Paulus II gjorde under sitt besök 1981.

Helena D’Arcy