Vatikanen och Kina: Kollision mellan mjuka och hårda statsmakter

I mitten av februari hölls den årliga internationella säkerhetskonferensen Munich Security Conference, en samling för världens jättar och ofta kallat ett Världsekonomiskt forum för säkerhets- och utrikesfrågor. Ironiskt nog har den stat som kan ha gjort det största avtrycket i år ingen armé och nära på ingen säkerhetskapacitet av något slag: Vatikanen.

Under mötet kungjorde både Vatikanen och den kinesiska regeringen att den brittiske ärkebiskopen Paul Gallagher, i princip Vatikanens utrikesminister, i anslutning till mötet hade träffat den kinesiske utrikesministern Wang Yi. Kontakten de två emellan var på den högsta nivån sedan kommunisterna tog över makten i Kina 1949.

Mötet skedde nästan sjuttio år efter att monsignore Antonio Riberi (som senare blev kardinal), den siste påvlige nuntien i Fastlands­kina, blev utvisad. Riberi skickades hem efter att han reagerat negativt på att det kommunistiska Kina insisterade på att katolska kyrkan i landet skulle vara helt självbestämmande i förhållande till Vatikanen.

Enligt vad som släppts till allmänheten disku­terade Gallagher och Wang utvecklingen sedan det epokgörande avtalet 2018 mellan Vatikanen och Kina, som gällde biskopsutnämningar i Kina, och talade även om ansträngningar med att bekämpa coronaviruset. I den korta kungörelsen från Vatikanen stod att bägge sidor hoppades på ”ökat internationellt samarbete för att främja samexistens och fred i världen”. Tidigare samma vecka hade påve Franciskus under en onsdagsaudiens bett för dem som påverkas av coronaviruset samt uttryckt sin närhet till det kinesiska folket, och manat alla troende ”att be för våra kinesiska bröder och systrar” som påverkas av denna ”grymma” epidemi.

Helt ärligt var det som sades under mötet mellan Gallagher och Wang säkert mindre viktigt än det faktum att det avhölls, eftersom det markerar ännu ett steg på vägen mot att slutligen återuppta fullständiga diplomatiska förbindelser mellan Rom och Peking.

Kritiserad policy

För att uttrycka sig milt är Vatikanens ansträngningar att normalisera förhållandet till Kina kontroversiellt. Den pensionerade kardinalen Joseph Zen av Hong Kong har protesterat mot att Vatikanen i grund och botten sviker generationer av kinesiska katoliker, som under årtionden har betalat med blod för sin lojalitet med Rom och för sin ovilja att underordna sig den statliga kontrollen.

Zen och andra framhåller att sedan det provisoriska avtalet 2018, som uppges ha gett Kina en markant roll när det gäller att välja nya katolska biskopar – man måste säga ”uppges” eftersom varken Vatikanen eller Kina hittills har offentliggjort avtalets text – har förföljelser av katoliker och andra religiösa minoriteter blivit mer intensiva.

Inte desto mindre har Vatikanens konsekventa policy sedan påven Paulus VI varit att göra nästan vad som helst för att återuppta förbindelserna med Kina. Man ser det som avgörande både för att gynna ett normalt katolskt liv i Kina och för Vatikanens bredare diplomatiska roll som en global samvetsröst.

Kina allt viktigare

Med det uttryck som gjorts känt av professorn och författaren Joseph Nye från USA, kan man hävda att Vatikanen är världens främsta ”mjuka makthavare”, det vill säga en global spelare som förlitar sig på diplomati, kultur och historia för att föra fram sin agenda, snarare än en politisk, ekonomisk eller militär makthavare. Det är världens största trostillhörighet som samtidigt räknas som enväldig stat med sin egen diplomatiska kår, och det är ingen tvekan om att påven – vilken påve som helst – har den mäktigaste plattformen av världens alla andliga ledare.

Samtidigt är Kina redan en rival till usa om att vara världens mäktigaste ”hårda makthavare”, och några använder redan begreppet ”det kinesiska århundradet” eftersom de menar att tjugohundratalet kommer att bli Kinas århundrande. Några menar detta som en förutsägelse, andra säger det för att väcka usa och andra västländer och få dem att skärpa sig.

Givet denna verklighet har Vatikanen sett normaliserade förbindelser med Kina som det högsta målet med sin diplomatiska aktivitet i årtionden, långt innan påve Franciskus kom dit. Övertygelsen är att det inte bara är kinesiska troende som kommer att dra fördel på lång sikt eftersom de nu kan organisera sitt kyrkliga liv helt öppet, utan även att Vatikanen kanske så sakteliga kan få in Kina i en mer konstruktiv roll bland alla andra länder.

Vem annars?

Det kanske låter naivt. Men det är rimligt att fråga sig vilken annan västerländsk aktör som kan göra detta, framförallt nu. usa:s president Donald Trump har i sin retorik en fientlig inställning till Kina som en huvudbeståndsdel, trots det nya handelsavtalet, Storbritannien är helt upptaget med Brexit, Frankrike sitter fast i politiska skandaler och Tyskland verkar stå inför åtminstone ett år av politiskt kaos som kretsar runt slutet på Angela Merkels era. Och vad gäller Italien, tja … det är Italien.

Vatikanens slutsats kan vara att det är extra viktigt just nu med en stabil partner som förmår arbeta långsiktigt för att engagera Kina, med hjälp av det ramverk man har i regelbundna diplomatiska kontakter. Vad man än tycker om det, har det varit en drivande övertygelse i Rom en längre tid, och aldrig så starkt som i dag. Och till sist: bilden på en prelat med hög befattning tillsammans med en av de viktigaste makthavarna i Kina är nog inte den sista av den sorten som kommer att publiceras, vilket antyder en ny era för förbindelser mellan mjuka och hårda makthavare.

John L. Allen Jn., chefredaktör Crux