Skärtorsdagen och påskkärringar – hur hänger de ihop?

Det kan tyckas var ett stort språng från skärtorsdagens liturgi med fottvagning till vår tids påskkärringar som går från dörr till dörr med egenritade påskkort. Hur utvecklades denna sed här i Sverige, och har den något att göra med det kristna ihågkommandet av eukaristins instiftande?

I det gamla bondesamhället trodde många att skärtorsdagsnatten var häxornas natt. Man berättade om häxor på smorda kvastar som flög till Blåkulla för att träffa djävulen själv. Häxeriföreställningarna kopplades till berättelsen om Jesus sista dagar och hur han kvällen före sitt lidande intog påskmåltiden med sina lärjungar och instiftade eukaristin. Senare på natten, när Jesus förråtts av Judas, släpptes enligt folkliga föreställningar alla onda makter fria i samma stund som Jesus blivit dömd att korsfästas. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt. Man kunde skydda sig mot häxorna eller påskkärringarna genom att skrämma dem med skott och påsksmällare eller att tända påskeldar.

Häxan antogs fara till Blåkulla på en kvast, gren eller någon form av vardagligt redskap, eller på till exempel ett husdjur. Andra föreställningar var att hon med hjälp av en nål kunde öppna ett hål i en vägg om så skulle behövas, stort nog att ta sig igenom, eller att hon på färden ibland tog med sig ett barn som skulle värvas till djävulens tjänst.

Häxprocesser in på 1700-talet

Under 1600-talet utmynnade skräcken för häxorna här i landet i häxprocesser då mer än tvåhundra kvinnor avrättades, ofta efter plågsam tortyr. Den sista häxdomen avkunnades 1704, och inte förrän 1779 försvann bestämmelserna om dödsstraff för trolldom i lagen. Berättelser från barn eller vuxna som sade sig ha blivit bortrövade blev det enda beviset – och det enda som behövdes – i processerna när häxan skulle fällas.

Eftersom häxornas ondska hotade människan stängdes dörrar och spjäll på skärtorsdagen. Man ställde undan de redskap som häxorna kunde tänkas använda för sin färd till Blåkulla: hötjugor, spadar, ugnsrakor, bakspadar och kvastar. För att skydda kreaturen målade man kors på fähusdörren eller lade stål i ladugårdströskeln. Annars kunde häxorna tjuvmjölka kreaturen eller använda dem till riddjur vid flygturen till Blåkulla.

Dagens betydligt snällare påskkärringar är inspirerade av bondesamhällets tro på häxor. Från början imiterade påskkäringarna riktiga häxor. De hade täckande masker, kvast, ibland smörjhorn och kaffepanna och försökte skrämmas genom att kasta ner sten i skorstenen eller lägga en glasskiva över skorstenen för att röka ut familjen.

Med början i västra Sverige

Traditionens ålder och ursprung är okänt, men den fanns åtminstone vid 1800-talets början i västra Sverige. Under 1900-talets början spred den sig därefter snabbt.

Numera är det vanligt med påskkäringar över hela Sverige och i Finland. Lustigt nog är påskkäringarna i västra Sverige i farten på påskaftonen, medan skärtorsdagen är den vanligaste dagen i de östra delarna.

Ordledet “skär” kommer för övrigt av ordet “skära”, som betyder rening. “Skär” kommer från ett fornnordiskt ord för ren, vacker, blank eller klar, som också finns i förleden till ordet skärseld. Reningen i detta sammanhang är skärtorsdagens liturgiska fottvagning, då man minns hur Jesus tvättade lärjungarnas fötter.

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: