Josef arbetarens dag

Inför 1 maj har monsignore Fernando Ocáriz skrivit en betraktelse över arbete som omsorg om världen.

Arbetardagen inbjuder oss att i år betrakta de olika perspektiv och verkligheter som coronaviruset fört i dagen – att det finns så många goda människor i världen – att utvecklingen måste gå hand i hand med ett herravälde över naturen som samtidigt är respekt mot naturen – att vi är beroende av varandra – att vi är sårbara – att samhället behöver vara solidariskt för att vara mänskligt.

Det globala svaret på pandemin har särskilt framhävt vikten av de yrken som har att göra med vård och omsorg om människorna. Ord relaterade till ”vård” återkommer ofta i nyhetsrubrikerna: skydda, sörja, lyssna, omhänderta … Denna situation får oss att fundera på ”för vad” och ”hur långt” i alla yrkesområden. På något sätt förstår vi bättre att tjänandet är samhällets själ. Tjänandet ger mening åt arbete.

Arbetet handlar om mer än bara ett behov eller en produkt. När den heliga Skriften berättar om människans ursprung så står det att Gud skapade människan för att arbeta – ”att bruka och vårda” jorden (1 Mos 2:15). Arbetet är inget straff utan den naturenliga situationen för människan i världen. När vi arbetar uppstår en relation med såväl Gud som de andra personerna i och genom vilken var och en kan utveckla sig bättre som människa.

Den exemplariska reaktionen hos så många yrkesarbetande – troende såväl som icke troende – inför pandemin har tydligt visat denna dimension av tjänande, vilket får oss att inse att den yttersta mottagaren i varje arbete eller yrke är någon med ett för- och efternamn, någon med en omistlig värdighet. Varje hederligt arbete kan i slutändan återföras på uppdraget att ”ta hand om människor”.

När vi försöker arbeta väl och med en öppenhet för vår nästa då får vårt arbete – vilket det än må vara – en helt ny mening och kan bli en väg till ett möte med Gud. Det är mycket välgörande att integrera den mänskliga personens perspektiv i varje arbetsuppgift – även den mest rutinmässiga – och detta är tjänandets perspektiv som går bortom det som behövs för den upplevda ersättningen.

Som redan i kristendomens första tider så märker man på ett särskilt sätt också nu potentialen hos varje kristen lekman som försöker vara ett vittne för evangeliet. De står sida vid sida med sina kollegor, som de delar arbetsiver och engagemang med. Tillsammans står de som medmänniskor mitt i det pågående lidandet som har orsakats av pandemin och av osäkerheten för framtiden. 

Varje kristen är ”Kyrkan”. Trots sina egna begränsningar kan varje kristen i förening med Jesus Kristus föra Guds kärlek till ”samhällets blodomlopp”, för att låna en metafor av den helige Josemaría Escrivá som förkunnade budskapet om helighet genom yrkesarbetet. Genom vårt arbete och vårt tjänande kan vi göra Guds omsorg om varje person kännbar.

Förstamajfirandet präglas nu av oro för framtiden och osäkerheten om jobben på kort eller längre sikt. Vi katoliker vänder oss särskilt idag till den helige Josef Arbetaren och ber innerligt att ingen ska mista hoppet, att vi alla ska kunna anpassa oss till de nya omständigheterna, att beslutsfattarna får ljus för att fatta de behövliga besluten. Vi ber också den helige Josef om hjälp med att inse att arbetet är till för människan och inte tvärtom.

Under de kommande månaderna eller åren blir det ännu viktigare att ”skapa ett minne” av det upplevda – som påven Franciskus har sagt – och komma ihåg att ”vi sitter i samma båt, alla bräckliga och desorienterade, men samtidigt viktiga och nödvändiga, alla kallade att ro tillsammans” (Urbi et orbi 27 mars).

Låt oss hoppas att denna första maj får oss att önska att den återvunna friheten efter karantänen verkligen blir en frihet ”i andras tjänst”. Då kommer vårt arbete att i enlighet med Guds ursprungliga plan utföras som en omsorg om världen och i första hand om de människor som bor i den.

Monsignore Fernando Ocáriz är prelat för Opus Dei. Översättning från spanska av Denis Searby.

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: