Fortsättning följer …

Våren när inget blev som vanligt. Vi har nog alla hört och tänkt dessa ord – eller liknande – till döddagar vid det här laget. Sällan har vi så till den grad fått gilla läget och helt enkelt, trots allt, vara tacksamma. För som så många gånger förr kommer de flesta i vårt hörn av världen undan lindrigare än de redan utsatta, som ofta får betala det högsta priset.

Var inte rädda! Evangeliets upprepade ord genomsyrade Johannes Paulus ii predikan den dagen han blev installerad som påve. En unik påve, som satte prägel på många katoliker i min generations ungdom och tidiga vuxenliv, och vars eget liv i mångt och mycket blev ett tecken på just dessa ord. Också mycket av det som gjorts i vårt stift under våren har inspirerats av orden. För trots begränsningarna har många präster, diakoner, systrar, frivilliga och vanliga församlingsmedlemmar på olika sätt stretat på för att hjälpa och finnas till. En bråkdel av alla exempel på hur man har agerat med ledorden ”var inte rädda” har vi kunnat lyfta fram i detta nummer.

Men att inte vara rädd betyder inte att vara blåögd och tro att allt förr eller senare blir som vanligt igen. Mycket har förändrats, och när samhället så småningom kommer att återgå till det normala, kommer denna tid att ha satt djupa spår, även i kyrkans liv. Vi kommer med all sannolikhet för kyrkans del inte bara att kunna fortsätta där vi var.

Mänskligheten är flexibel. Vår tillvänjningsförmåga är ofta stor, och minnet ofta kort. Att antalet mässdeltagare efter pandemin kommer tillbaka på de nivåer som gällde före nedstängningen är föga troligt. Det är en oro som jag vet att många delar. För att citera en av våra kyrkoherdar: Samhällets krav på att undvika sociala kontakter riskerar att öka sekulariseringstakten radikalt bland katoliker. För de enskilda troende riskerar att vänja sig vid att man inte går till kyrkan för att gå i mässan eller bikta sig. De kanske ber i sina hem, men det är alltid lättare att hålla tron levande i en gemenskap.

Jesu ord i Lukasevangeliet ställer krav på oss: Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera. Det kommer att krävas en hel del av många av oss under en påtaglig tid framåt för att tillsammans stärka kyrkan.

Vi som är föräldrar kommer att behöva ta än mycket mer ansvar för att våra barn och unga inte ska fjärma sig från kyrkan. Och vi som har troende föräldrar i livet – eller andra närstående som behöver vår uppmärksamhet, hjälp och omsorg – behöver ta ansvar för att hjälpa dem att hålla kontakten med kyrkan, bortsett från all övrig hjälp. Präster och diakoner behöver tillse att troende får möjlighet att komma till mässan på riktigt – fysiskt – genom att så vitt det är möjligt vara flexibla vad gäller antal, plats och tider för mässfirandet. Det är glädjande till exempel att höra att det finns församlingar där fler mässor nu firas för att ge fler möjlighet att vara med.

Att de församlingsmedlemmar som väljer att stanna borta bibehåller kontakten med kyrkan kan vara något av de viktigaste vi på olika sätt kan hjälpa till med just nu. Inte alla kan eller vill följa mässan på internet. Att på andra sätt hålla kontakt med varandra görs på många håll och jag hoppas att fler kan låta sig inspireras. Tillsammans får vi streta på och på så sätt låta Gud vända det som sker till något gott.

Helena D’Arcy