På vems sida var Pius XII?

Var påven Pius XII nazisternas kumpan eller tusentals judars räddare? Rösterna har varit motstridiga sedan länge och när Vatikanens arkiv av dokument från ”påve Pacellis” pontifikat (1939–1958) nu är öppnade har den sextio år gamla frågan om hans agerande under Andra världskriget återigen blossat upp.

Å ena sidan finns de som fördömer Pius XII för att ha varit tyst inför rasförföljelsen. Å andra sidan de som påminner om hur han räddade livet på tusentals judar. När påven Benedikt XVI inledde saligförklaringsprocessen av Pius XII genom att erkänna hans heroiska dygder, hotade många judiska grupper att bryta alla diplomatiska band med Heliga stolen. Kardinal José Saraiva Martins, som tidigare var prefekt vid helgonförklaringskongregationen, säger att han var tvungen att arbeta hårt mot bilden av Pius XII som nazistvän.

Vid flera tillfällen har även påve Franciskus uttryckt irritation över denna bild. Bland annat i en predikan under mässan i Sankta Marta i juni 2017:

Mitt i kriget fanns det dem som tog stora risker, först och främst påven Pius XII, för att gömma judar så att de inte skulle deporteras och dödas. Det var barmhärtighetsgärningar för att rädda deras liv!

Sant’Egidios grundare, historikern Andrea Riccardi, som har gett sig in i debatten efter öppnandet av arkiven, påminner om att man inte kan ”fördöma Pius XII:s tystnad utan att först fråga sig under vilka förhållanden han agerade”.

I en intervju i tidningen La Vanguardia 2014 påpekade påve Franciskus detsamma:

Hans roll måste tolkas i samband med tiden. Hade det varit bättre att tala mer, eller var det bättre att vara tyst, för att skydda så många judar som möjligt? Jag måste medge att det retar mig när man naggar på kyrkan och på Pius xii och glömmer bort stormakternas roll. Alla kände väl till det järnvägsnätverk som nazisterna använde för att deportera judar till koncentrationsläger, men ingen bombarderade spåren. Varför? Det kanske vore bra om vi pratade om allt.

Tidig antagonist mot nazismen

Heliga stolen var kritisk mot nazismens agenda redan i slutet av 1920-talet och under hela 1930-talet. Kardinal Eugenio Pacelli, senare Pius XII, hade under sin tid som påvlig diplomat i Tyskland före kriget skickat sjuttio protester till Hitlers regering, och som statssekreterare under Pius XI hjälpte han sin företrädare att skriva den antinazistiska encyklikan Mit brennender Sorge 1937. I Vatikanens dagstidning skrev han som statssekreterare att Hitlers parti inte är ”nationalsocialism” utan ”nationalterrorism”.

När Eugenio Pacelli sedan valdes till påve 1939 visade Tyskland sitt ogillande genom att inte sända en representant till invigningen. Pius XII satte fredsduvan Pax Coeli i sitt vapen, och angav genast riktlinjerna för sitt pontifikat i encyklikan Summi Pontificatus i vilken han fördömer antisemitism, krig, totalitarianism och den nazistiska förföljelsen. Katoliker överallt uppmanades till medlidande och hjälpinsatser för krigets offer.

Handgriplig biskop i sin egen stad

Enligt de senaste rekonstruktionerna beräknas att nästan två tredjedelar av Roms tio tusen judar som bodde i staden under den nazistiska ockupationen, fick direkt eller indirekt hjälp av påven Pius XII. Över fyra tusen gömdes i kloster i huvudstaden medan hundrasextio gömdes i Vatikanen och i dess byggnader runt om i Rom. Även det påvliga sommarresidenset i Castel Gandolfo blev en tillflykt för Roms judar, bland andra Roms överrabbin Israel Zolli. Efter kriget konverterade han och valde dopnamnet Eugenio för att hedra påven Pius XII.

På eftermiddagen den 16 oktober 1943, dagen då 1 259 judar deporterades från det judiska kvarteret i Rom, frigavs 245 av dem genom ett avgörande ingripande av påven Pius XII. Redan före razzian finns det bevis på att 714 judar var ute ur sina hem och gömda. För femhundra av dem öppnades dörrarna till fyrtionio romerska kloster omedelbart. På klosterportarna spikades skylten ”Extraterritoriellt område” upp, för att markera att det inte var italiensk mark utan tillhörde Vatikanstaten, i försöket att hålla nazisterna borta.

Vad som är tydligt är att Pius XII agerade som Roms biskop, för att rädda konkreta människoliv i sin egen stad. Påvens tystnad tolkas av många som ett medvetet val för att undvika ockupanternas uppmärksamhet på de hemliga gömställena.

Betraktad som fiende av nazisterna

Men påven var inte helt tyst. Som Roms biskop hade han även en universell röst, och under sitt pontifikat använde han sig personligen av sin radiostation, Vatikanradion, etthundra nittioen gånger. Hitlers propagandaminister Goebbels sa i april 1941 att Vatikanradion ”är för obekväm och måste nedtystas”, vilket ledde till att påven valde att utöka antalet sändningar. I sin julhälsning 1942 fördömde Pius xii utrotningen av människor baserad på deras ”ras eller härkomst”, vilket ledde till att nazisterna kallade påven för ett ”språkrör för de judiska krigsförbrytarna”.

Inte alla innanför Vatikanens murar instämde med Pius XII:s beslut, men vid påvens sida fanns msgr Montini, senare Paulus vi, som stöttade hans vilja att hjälpa judar och andra eftersökta. Vatikanstaten var inte främst ett gömställe, utan det var därifrån samordningen för denna verksamhet skedde. Syster Pascalina Lehnert, som ansvarade för påvens hushåll, körde regelbundet runt en liten skåpbil till stadens kloster för att förse dem med förnödenheter till de gömda. Strategin var att dela upp judar i små grupper på två, tre personer, och gömma dem på olika platser.

Man kan undra om tyskarna visste om att judarna gömdes i Roms kloster. Efterforskning visar på att det genomfördes sextio razzior i trettiofem kloster – den sista den 2 juni 1944 – vid vilka fyrtiosex judar arresterades, varav trettionio avrättades efter att ha deporterats. Pius XII var medveten om riskerna. Hans agerande var störande, och det är bevisat att under den tyska ockupationen i Rom, vintern 1943–1944, planerade det tyska överkommandot att kidnappa och deportera påven, på Hitlers uppmaning: Vatikanen är en konspiration mot Axelmakterna. Vi måste ockupera och gripa Pius XII och hans kardinaler.

Nya källor väntas klargöra

Forskare har klagat över bristen på tillgång till Vatikanens arkiv. Men förutom att en stor del av dokumenten redan är publicerade sen länge, finns andra arkiv, som klosterarkiv, för att inte tala om judars personliga vittnesbörd om hur de räddades genom Vatikanens och den katolska kyrkans direkta ingripande. Direkt efter krigets slut uttryckte flera högt uppsatta rabbiner runt om i världen sin tacksamhet till Pius XII för hans insats att rädda liv. Förtalskampanjen började först ett drygt årtionde senare, efter att Pius XII hade fördömt kommunismen.

”Vi är inte rädda för historien”, sa påve Franciskus när han den 2 mars i år lät öppna arkiven, tio år tidigare än beräknat, för att bidra till Pius XII:s upprättelse.

Charlotta Smeds, redaktionschef Vatican News