Maria Elisabeth Hesselblad

4 juni

Vårt svenska helgon Maria Elisabeth Hesselblad föddes 4 juni 1870 i Fåglavik i Västergötland. Redan som barn funderade hon över hur kristna kan vara splittrade i olika samfund. Som tolvåring fick hon en svår magsjukdom, som skulle följa henne hela livet. Många gånger trodde man att hon var nära att dö, men hon bar lidandet i tålamod och tillit till Gud.

För att skaffa pengar till sina föräldrar och sina tolv syskon emigrerade Elisabeth Hesselblad som tonåring till usa och utbildade sig till sjuksköterska. Hennes första egna patient var en alkoholförgiftad irländska med inre blödningar som ”plockats upp direkt ur rännstenen.” Hon var döende, ville ha sin rosenkrans som trillat på golvet och bad om en katolsk präst. En annan irländare, byggnadsarbetare med många brutna ben, bad ständigt till jungfru Maria. Denna katolska fromhet gjorde starkt intryck på Elisabeth.

Elisabeth läste andlig litteratur av både protestantiska och katolska författare och insåg att den katolska tron var den som hennes hjärta alltid hade sökt. Goda vänner bjöd den sjukliga Elisabet på resor till Karibien, Colombia och Europa. I Bryssel närvarar hon vid en sakramentsprocession på Kristi kropps och blods högtid. Som protestant känns det svårt för henne att falla på knä inför hostian som bärs genom mängden. Då känner hon en röst som säger: ”Jag är den du söker”. Hon faller på knä och tillber Jesu närvaro i sakramentet.

Nu följde en tid av inre kris och mörker. Hon återvände till New York och bad Gud om vägledning, arbetade i slummen och bestämde sig 1902 för att konvertera till katolska kyrkan. Magsåret återvänder, och hon beger sig hem till Sverige. Därhemma är man inte glad över hennes konversion.

Tillbaka i New York arbetar hon hårdare än någonsin för sjuka och fattiga, och sjukdomen slår till igen. Elisabet hamnar själv på sjukhus och allt hopp verkar ute. Då skriver hon till de karmelitsystrar som bor i Birgittahuset i Rom och ber att få komma dit och dö. Hon tillfrisknar och blir upptagen bland nunnorna. Men det är Birgittasyster hon vill bli och hon vill ägna sitt liv åt att be att för att de skandinaviska folken ska återvända till den katolska tron. Särskilt ber hon för Sveriges ungdom. Hon vill att Birgittahuset i Rom blir en nystart för heliga Birgittas gamla orden och att den återvänder till Sverige.

Men inga systrar i de birgittinkloster som finns kvar sedan medeltiden vill ansluta sig till hennes projekt. Efter många års kamp får Elisabeths grupp 1942 dock påvens godkännande som en äkta gren av Birgittinorden. Dessförinnan kunde hon 1931 förvärva Birgittahuset i Rom från karmelitnunnorna.

Under Andra världskriget blev Birgittahuset ett gömställe för judiska flickor, och moder Elisabets stränga blick skrämde nazisterna från att genomsöka huset. Efter kriget fortsatte arbetet för flyktingar och fattiga i Rom. Femtio år efter att hon kom till Rom för att dö var hon alltså fortfarande där, ett levande mirakel, sjuk och svag men ständigt vid gott mod.

Elisabeth dog 1957 och begravdes i Birgittahuset. År 2004 fick hon postumt utmärkelsen Rättfärdig bland folken av Israel. Hon saligförklarades år 2000 och helgonförklarades 2016.

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: